Grattis på 10-årsdagen Fi – Kärleken är gränslös!

För exakt 10 år sedan satt jag på en salstenta i juridik på Stockholms universitet, samtidigt som Fi hade sitt allra första offentliga möte på ett fullsatt Norra Latin. Jag kved inombords över att tentan var förlagd till detta historiska ögonblick som jag hade längtat efter så mycket! Ryktena hade gått i några månader om att det höll på att startas ett feministiskt parti, och jag hade hoppats på att den här dagen skulle komma.

Efter min salstenta letade jag bland alla lokala möten som Fi annonserade ut, och sökte upp första mötet i mitt område på Södermalm där jag då bodde. Jag kom till en överfylld matsal i ett kollektivboende, där de fått öppna upp en vägg för att skapa mer utrymme. Flera av grundarna var där, och jag minns bland andra Monica Amante och Lotten Sunna. Grundarna hade skrivit en plattform för Fi, men nu efterlystes arbetsgrupper för att ta fram Fi:s politik. Jag anmälde mig till arbetsgruppen Antirasism och Migration, och med denna fantastiska grupp antirastiska feminister tog vi fram den politik som i stora drag legat kvar sedan dess.

På Fi:s första kongress i Örebro i september 2005 stod lilla jag, nervös som aldrig förr, på scenen och presenterade arbetsgruppens arbete framför 350 deltagare och en massa kända feministiska förebilder. De första månaderna hade präglats av nyfikna och positiva medier, men det övergick ganska snart i kraftiga mediedrev, ett enormt hat och mängder med dödshot mot de främsta företrädarna. På kongressen tog mediedreven nya irrfärder då medgrundaren Ebba Witt-Brattström plötsligt satt i en morgonsoffa på TV och hävde ur sig elakheter och lögner om bland andra Sofia Karlsson och Tiina Rosenberg – en nyhet som nådde en något förvånad kongress.

Det är sant att det fanns en del konflikter som primärt grundades i vilket ideologisk väg Fi skulle välja: Ebba ville satsa på den vita heterosexuella medelklassfeminismens kärnfrågor, medan en stor majoritet bestämde sig för en inkluderande och bredare antirastisk queerfeminism (intersektionell feminism). Det är förståeligt att Ebba och några andra blev besvikna, men de sexistiska och homofoba mediedrev som följde visste inte många gränser. Det var verkligen en sorg att följa hur partikollegan Tiina Rosenberg fick sitta i en bombsäker bunker på universitet med vakter utanför, för att kunna utföra sitt arbete. Dokumentären ”Könskriget” målade under samma veva ut en bild till allmänheten om att feminister ansåg att män är djur. ”Könskriget” fälldes senare för opartiskhet i Granskningsnämnden, men det gjorde ingen skillnad i stunden.

Parallellt med allt detta så var jag med och byggde upp Fi i Stockholm, som beslutade att ställa upp i kommun- och landstingsvalen – och jag blev, till min stora förvåning, vald som första namn till kommunvalet, och andra namn till landstingsvalet. Jag hade själv inte betraktat mig som någon som företräder andra feminister, men tog mig förstås an uppdragen med stor ödmjukhet. Jag var också riksdagskandidat och reste runt på valturné runt om i landet tillsammans med andra kandidater. Kreativ aktivism, en del lokalmedier, och hat följde oss under turnén. Torgmöten med skrikande våldsamma män som sparkade på vår högtalarutrustning, dödshoten mot våra talespersoner och kandidater. Vi kom inte in i något parlament 2006, stora delar av Sverige hade kommit att hata feminister, och andra delar hade börjat titta på med skepsis; ”det där aldrig kommer att gå”.

Men vi hade gjort det. Vi hade organiserat oss, och genomfört en valrörelse i enorm motvind och utan pengar. Vi var starkare än de flesta trodde, och hade nu värdefulla, om än smärtsamma, erfarenheter om hur massivt det patriarkala motståndet är och hur det fungerar. Vi fortsatte att organisera oss. 2007 blev jag invald i den nationella styrelsen, och fick en smärre chock när Gudrun Schyman på första mötet föreslog att jag skulle bli pressansvarig för Fi. Jag hade ingen mer erfarenhet av media än att ha blivit intervjuad och skrivit debattartiklar, och minnesbilderna av mediedreven vi just knappt hade överlevt gav mig nära inpå nära-döden-upplevelse över förslaget. Den betydligt mer erfarna Birger Östberg som arbetat med Gudrun i riksdagen fick ta ansvaret, medan jag hjälpte till bredvid under några månader innan jag en dag plötsligt var pressansvarig trots allt. Birger testade min krishanteringsförmåga genom att mycket verklighetstroget utsätta mig för potentiella mediala katastrofer han ”råkat orsaka” – men mediedreven uteblev, eftersom Fi totalt uträknat och nedtystat i media vid det laget. Det svåra blev att få någon tidning att notera vår existens.

EU-valet 2009 kom, och plötsligt exploderade Fi i riksmedierna några dagar innan valdagen. ABBA-Benny skänkte Fi en miljon för att annonsera om hur det gick att rösta på Fi även om det inte fanns valsedlar i vallokalerna. Med god hjälp av talespersonen Stina Sundberg hade vi efter ett intensivt dygn satt sprätt på den där miljonen och två dagar innan valet var Sveriges tapetserat av Expressens och Aftonbladets löpsedlar om Fi och Benny. Ingen opinionsundersökning hann göras med effekterna av detta, så när valnattens första VALU-resultat visade 3,2% för Fi flög jag skrikande av glädje genom rummet rakt mot Gudrun – kanske skulle vi skicka henne hela vägen till Bryssel! Men, en sak har vi lärt oss, Fi får alltid lägre slutresultat än vad VALU visar. Men vi vann en seger: nu skulle vi få valsedlarna betalda och distribuerade till vallokalerna i EU-valet 2014. Det underlättade onekligen tillsammans med vår inarbetade ”kör och gör-mentalitet bland medlemmar. När valresultatet kom den där majkvällen så rann tårarna hejdlöst, och som tur var skrev den vänliga SvD-journalisten om något som hade mer nyhetsvärde än en hulkande Veronica som försökte beskriva glädjen och lättnaden efter nio års enorma slit.

Det går inte att sammanfatta allt som hänt i och med Fi under dessa 10 år. Men vi har utvecklats långt över förväntan, står mycket stadigare än vad jag hade kunnat hoppas på för ett par år sedan, har kommit in i kommuner och EU-parlament – och andra länder tar efter. De stunder jag stannar upp och tänker på det, så känns det faktiskt lite fantastiskt att få ha varit med att bygga en politisk rörelse som ger inspiration och sprider sig i olika former runt om i världen. En frihetsrörelse som förhoppningsvis aldrig låter sig tystas.

Vi får aldrig ge upp kampen för frihet och alla människors lika värde och rättigheter. Idag firar vi att allt fler ansluter sig och engagerar sig i Fi och att vi växer. Jag brukar säga att Fi är mitt hopp om framtiden – men det är ju ärligt talat alla ni engagerade människor i Fi som ger mig det hoppet. För några år sedan kunde jag namnet på i princip alla aktiva Fi-medlemmar. Idag är det en rörelse helt utom min räckvidd, den lever sitt eget liv.

Jag behövs som tur är inte längre i Fi:s styrelse eller pressarbete, men fortsätter att ägna min fritid åt feminismen, nu som talesperson för försvars- och säkerhetsfrågor. Idag får jag ibland höra att jag är andra människors förebild, jag vet inte när det hände. Men en sak vill jag säga till de som eventuellt är nervösa för att engagera sig tillsammans med sina förebilder i Fi: kör och gör! Det finns inget annat sammanhang, eller utbildning för den delen, där jag lärt mig så mycket, och där jag fått växa så mycket. Vi växer tillsammans – det finns inget annat sätt.

När jag säger grattis på Fi:s 10-årsdag idag, så är det ett grattis som omfamnar de som inte längre lever längre, alla de som har gett och ger så mycket för Fi, och för nya ännu klokare generationer som kommer ta över i Sverige och i andra länder. Feminismen är gränslös, så även min kärlek för den.

Våldtäkten av Moder Svea

Under veckan gav jag mig in i debatten om ubåtsjakten tillsammans med Gudrun Schyman. En av våra vinklar var att det militärt upptrissade tonläget får patriarkala försvarsromantiker att fira julafton (samt replik). Nu avsåg vi inget sexuellt med ”försvarsromantik”, men de sexuella anspelningarna bland kommentarerna om försvaret har yrt omkring, även bland några före detta ministrar.

Ett av de mer tydligaste exemplen på detta är när den före detta utrikesministern Carl Bildt jämför invaderande av ett land med en ”penetration”, och ”våldtäkt”när han kommenterar vår artikel. Det är en uråldrig patriarkal uppfattning att ”penetrationen” av ett land handlar om att med våld förnedra och feminisera fienden. Det avspeglas också i att det sexualiserade våldet mot kvinnor ökar i militära konflikter. Att våldta fiendens kvinnor betraktas som den yttersta förnedringen mot nationens kärna. Ett förnedrande av män som varken kan försvara ”sina kvinnor” eller ”sin nation”. Den skamfyllda ilskan hos de män som förlorar sin självbild som den starke och stridbara hingsten vet inga gränser. Och så håller det på.

Det syns också i den syn på kvinnan som antingen Hora eller Madonna som vi mötts av i veckan. När jag som kvinna kritiserar den maskulina krigsmentaliteten så får jag höra hur jag ”särar på benen för ryssen”. En kvinna ska stödja nationens krigiska herrar, annars är hon en hora, en landsförrädare, som får skylla sig själv om hon blir våldtagen.

Det vore ju för väl om alla dessa sexistiska liknelser om penetration och våldtäkt faktiskt handlade om en genuin vilja att få ett slut på våldtäkter. Men talet om våldtäkter slutar där, och istället fortsätter försvarsromantikerna att ropa efter ökade miljardanslag till en militär som inte behövs för något reellt hot mot Sverige, utan snarare bidrar till en ökad konfliktsituation och osäkerhet.

Militära konflikter innebär att mäns sexuella våld ökar. Inte sällan så används våldtäkter i sig som ett vapen i krig. Och de facto så är mäns våld den vanligaste dödsorsaken bland kvinnor mellan 15-44 år (UNICEF). Fler kvinnor dog av mäns våld under 1900-talet än de totala antalet människor som dog i militära konflikter. Och 1900-talet var som bekant ett blodigt århundrade med två världskrig.

Mäns kontinuerliga krig mot kvinnor är globalt. Mäns våld, oavsett om det sker i sovrummet, på gatan eller i militära konflikter är grundproblemet. Det är den stereotypa maskulina mansroll som genom dominans, makt, hot om våld och faktiskt utövat våld som är vårt reella säkerhetshot. Så länge vi inte gör upp med denna maskulinitet så kommer vi heller aldrig att nå säkerhet för människor.

När jag satt i SVT Debatt i torsdags och påpekade att män står för 90 % av allt våld och att detta är vårt största säkerhetshot, så klämde före detta försvarsministern Anders Björck in ett ”Men Putin är ju man?” – och bekräftade det jag just sagt lite oväntat tydligt. Kanske menade han att jag borde kritisera ”fienden” istället för den egna nationens män (medan jag i själva verket talar om män globalt). Den destruktiva maskuliniteten är global, men delar upp sig i kluster av nationer (eller etniska grupper) som mäter sin muskelstyrka mot varandra. Nationalism, maskulinitet, sexism och våld går hand i hand, en insikt som alla borde ta till sig – oavsett om en heter Anders eller Vladimir.

Vi behöver en ny säkerhetspolitik – för klimatets skull

Vi måste omdefiniera säkerhetspolitiken om vi ska kunna skapa trygghet för människor. Föreställningen att säkerhetspolitik handlar om statligt militärt våld är en ålderdomlig syn som inte skyddar oss från de verkliga faror som mänskligheten står inför.

Försvarsberedningens senaste utredning kom fram till att det enda faktiska hot Sverige står inför är klimathotet. Men deras slutsats blev paradoxalt nog rådet att rusta upp det militära försvaret, vilket är en av världens största miljöförstörare. Regeringen tillåter exempelvis redan NATO-övningar i stora områden som innebär att det släpps ned tonvis av tungmetaller i skog och vatten, som ingen tar hand om. NATO-samarbetet planeras nu att öka drastiskt.

Klimatförändringarna tycks påverka Sverige i allt högre grad, typiska signaler har visat sig denna sommar. Västmanland har drabbats av den största branden i Sverige på många årtionden, samtidigt som andra delar av Sverige drabbas av häftiga stormar och översvämningar. Enligt klimatforskare är skogsbränder och häftiga stormar något vi kommer att få se mer av till följd av de senaste hundra årens miljöförstöring.

Den mest omfattande klimatrapporten som skrivits, av FN:s klimatpanel IPCC, säger tydligt: Om inte kraftfulla åtgärder tas de närmsta åren väntar en katastrofal situation för hundratals miljoner människor, främst fattiga kvinnor, världen över i slutet av seklet.

IPCC:s beräkningar resulterade i två scenarier: i det första lyckas vi begränsa temperaturhöjningen till två grader över medeltemperaturen för 150 år sedan, och i det andra har temperaturen stigit med fyra grader. Lyckas vi begränsa temperaturhöjningen kan konsekvenserna fortfarande hanteras, men skenar den till fyra grader blir delar av planeten obeboeliga under den varma årstiden, vilket kommer att leda till omfattande flyktingströmmar.

Precis som FN har uppmanat sina medlemsstater att göra, vill Fi kapa i de militära utgifterna och investera i konfliktförebyggande och konfliktlösande arbete, som ökar individens säkerhet och mänskliga rättigheter. Säkerhetspolitik måste fokusera på människors säkerhet, inte staters. Genom civila insatser, social upprustning och ett aktivt arbete för miljö och klimat vill vi medverka till att skapa stabilitet i världen.