Grattis på 10-årsdagen Fi – Kärleken är gränslös!

För exakt 10 år sedan satt jag på en salstenta i juridik på Stockholms universitet, samtidigt som Fi hade sitt allra första offentliga möte på ett fullsatt Norra Latin. Jag kved inombords över att tentan var förlagd till detta historiska ögonblick som jag hade längtat efter så mycket! Ryktena hade gått i några månader om att det höll på att startas ett feministiskt parti, och jag hade hoppats på att den här dagen skulle komma.

Efter min salstenta letade jag bland alla lokala möten som Fi annonserade ut, och sökte upp första mötet i mitt område på Södermalm där jag då bodde. Jag kom till en överfylld matsal i ett kollektivboende, där de fått öppna upp en vägg för att skapa mer utrymme. Flera av grundarna var där, och jag minns bland andra Monica Amante och Lotten Sunna. Grundarna hade skrivit en plattform för Fi, men nu efterlystes arbetsgrupper för att ta fram Fi:s politik. Jag anmälde mig till arbetsgruppen Antirasism och Migration, och med denna fantastiska grupp antirastiska feminister tog vi fram den politik som i stora drag legat kvar sedan dess.

På Fi:s första kongress i Örebro i september 2005 stod lilla jag, nervös som aldrig förr, på scenen och presenterade arbetsgruppens arbete framför 350 deltagare och en massa kända feministiska förebilder. De första månaderna hade präglats av nyfikna och positiva medier, men det övergick ganska snart i kraftiga mediedrev, ett enormt hat och mängder med dödshot mot de främsta företrädarna. På kongressen tog mediedreven nya irrfärder då medgrundaren Ebba Witt-Brattström plötsligt satt i en morgonsoffa på TV och hävde ur sig elakheter och lögner om bland andra Sofia Karlsson och Tiina Rosenberg – en nyhet som nådde en något förvånad kongress.

Det är sant att det fanns en del konflikter som primärt grundades i vilket ideologisk väg Fi skulle välja: Ebba ville satsa på den vita heterosexuella medelklassfeminismens kärnfrågor, medan en stor majoritet bestämde sig för en inkluderande och bredare antirastisk queerfeminism (intersektionell feminism). Det är förståeligt att Ebba och några andra blev besvikna, men de sexistiska och homofoba mediedrev som följde visste inte många gränser. Det var verkligen en sorg att följa hur partikollegan Tiina Rosenberg fick sitta i en bombsäker bunker på universitet med vakter utanför, för att kunna utföra sitt arbete. Dokumentären ”Könskriget” målade under samma veva ut en bild till allmänheten om att feminister ansåg att män är djur. ”Könskriget” fälldes senare för opartiskhet i Granskningsnämnden, men det gjorde ingen skillnad i stunden.

Parallellt med allt detta så var jag med och byggde upp Fi i Stockholm, som beslutade att ställa upp i kommun- och landstingsvalen – och jag blev, till min stora förvåning, vald som första namn till kommunvalet, och andra namn till landstingsvalet. Jag hade själv inte betraktat mig som någon som företräder andra feminister, men tog mig förstås an uppdragen med stor ödmjukhet. Jag var också riksdagskandidat och reste runt på valturné runt om i landet tillsammans med andra kandidater. Kreativ aktivism, en del lokalmedier, och hat följde oss under turnén. Torgmöten med skrikande våldsamma män som sparkade på vår högtalarutrustning, dödshoten mot våra talespersoner och kandidater. Vi kom inte in i något parlament 2006, stora delar av Sverige hade kommit att hata feminister, och andra delar hade börjat titta på med skepsis; ”det där aldrig kommer att gå”.

Men vi hade gjort det. Vi hade organiserat oss, och genomfört en valrörelse i enorm motvind och utan pengar. Vi var starkare än de flesta trodde, och hade nu värdefulla, om än smärtsamma, erfarenheter om hur massivt det patriarkala motståndet är och hur det fungerar. Vi fortsatte att organisera oss. 2007 blev jag invald i den nationella styrelsen, och fick en smärre chock när Gudrun Schyman på första mötet föreslog att jag skulle bli pressansvarig för Fi. Jag hade ingen mer erfarenhet av media än att ha blivit intervjuad och skrivit debattartiklar, och minnesbilderna av mediedreven vi just knappt hade överlevt gav mig nära inpå nära-döden-upplevelse över förslaget. Den betydligt mer erfarna Birger Östberg som arbetat med Gudrun i riksdagen fick ta ansvaret, medan jag hjälpte till bredvid under några månader innan jag en dag plötsligt var pressansvarig trots allt. Birger testade min krishanteringsförmåga genom att mycket verklighetstroget utsätta mig för potentiella mediala katastrofer han ”råkat orsaka” – men mediedreven uteblev, eftersom Fi totalt uträknat och nedtystat i media vid det laget. Det svåra blev att få någon tidning att notera vår existens.

EU-valet 2009 kom, och plötsligt exploderade Fi i riksmedierna några dagar innan valdagen. ABBA-Benny skänkte Fi en miljon för att annonsera om hur det gick att rösta på Fi även om det inte fanns valsedlar i vallokalerna. Med god hjälp av talespersonen Stina Sundberg hade vi efter ett intensivt dygn satt sprätt på den där miljonen och två dagar innan valet var Sveriges tapetserat av Expressens och Aftonbladets löpsedlar om Fi och Benny. Ingen opinionsundersökning hann göras med effekterna av detta, så när valnattens första VALU-resultat visade 3,2% för Fi flög jag skrikande av glädje genom rummet rakt mot Gudrun – kanske skulle vi skicka henne hela vägen till Bryssel! Men, en sak har vi lärt oss, Fi får alltid lägre slutresultat än vad VALU visar. Men vi vann en seger: nu skulle vi få valsedlarna betalda och distribuerade till vallokalerna i EU-valet 2014. Det underlättade onekligen tillsammans med vår inarbetade ”kör och gör-mentalitet bland medlemmar. När valresultatet kom den där majkvällen så rann tårarna hejdlöst, och som tur var skrev den vänliga SvD-journalisten om något som hade mer nyhetsvärde än en hulkande Veronica som försökte beskriva glädjen och lättnaden efter nio års enorma slit.

Det går inte att sammanfatta allt som hänt i och med Fi under dessa 10 år. Men vi har utvecklats långt över förväntan, står mycket stadigare än vad jag hade kunnat hoppas på för ett par år sedan, har kommit in i kommuner och EU-parlament – och andra länder tar efter. De stunder jag stannar upp och tänker på det, så känns det faktiskt lite fantastiskt att få ha varit med att bygga en politisk rörelse som ger inspiration och sprider sig i olika former runt om i världen. En frihetsrörelse som förhoppningsvis aldrig låter sig tystas.

Vi får aldrig ge upp kampen för frihet och alla människors lika värde och rättigheter. Idag firar vi att allt fler ansluter sig och engagerar sig i Fi och att vi växer. Jag brukar säga att Fi är mitt hopp om framtiden – men det är ju ärligt talat alla ni engagerade människor i Fi som ger mig det hoppet. För några år sedan kunde jag namnet på i princip alla aktiva Fi-medlemmar. Idag är det en rörelse helt utom min räckvidd, den lever sitt eget liv.

Jag behövs som tur är inte längre i Fi:s styrelse eller pressarbete, men fortsätter att ägna min fritid åt feminismen, nu som talesperson för försvars- och säkerhetsfrågor. Idag får jag ibland höra att jag är andra människors förebild, jag vet inte när det hände. Men en sak vill jag säga till de som eventuellt är nervösa för att engagera sig tillsammans med sina förebilder i Fi: kör och gör! Det finns inget annat sammanhang, eller utbildning för den delen, där jag lärt mig så mycket, och där jag fått växa så mycket. Vi växer tillsammans – det finns inget annat sätt.

När jag säger grattis på Fi:s 10-årsdag idag, så är det ett grattis som omfamnar de som inte längre lever längre, alla de som har gett och ger så mycket för Fi, och för nya ännu klokare generationer som kommer ta över i Sverige och i andra länder. Feminismen är gränslös, så även min kärlek för den.

Annonser

Intervjuad i Öppna Kanalen

Förra veckan blev jag intervjuad i Öppna Kanalens program TV Väst Magasin om Feministiskt initiativs framgångar, mitt engagemang och vad Fi vill i Europaparlamentet och i riksdagen. Programmet sänds tisdag, onsdag och torsdag denna vecka kl 18.15, men du kan även se det på YouTube!

Programmet på YouTube är även textat (texttack till Anna Eli Mäki).

”Fittstim – Min kamp” – Eller konsten att fastna i historien.

Kunde trots allt inte låta bli att se på Belinda Olsson program Fittstim – min kamp ikväll. Följande innehållsförteckning har fått mig med många feminister väldigt skeptiska till kvalitén på programmet: ”Har feminismen spårat ur? Belinda Olsson ger sig ut på resa i dagens feminism. Måste en riktig feminist säga hen och visa brösten?”

Jag antecknade och twittrade lite korta citat och korta inlägg som respons som jag helt enkelt bjuder på här. Med risk för viss raljans:

  • Belinda: ”Jag känner inte igen mig i dagens feminism”

Kan vara smärtsamt att vakna upp efter att ha blundat sig igenom de senaste årtiondena. Börja med att byt ut slagdängorna från 1970-talet som ekade genom programmet. Det finns fantastiska feministiska artister idag!

  • Belinda: ”Dagens feminism saknar humor”

Alltså, jag tror faktiskt att Feministiskt initiativ fått flest omdömen genom tiderna för att använda just humor och kreativitet.

  • Belinda: ”Aktivister idag som använder sig av extrema metoder”

Att visa bröst?

  • Belinda intervjuar en manlig försäljare om ‘Bara bröst’-kampanjen: ”Vi fick säga åt kvinnorna att klä på sig, för sin säkerhet.”

Något litet påpekande om att män kanske inte ska begå övergrepp hade faktiskt varit på sin plats. I ett feministiskt program, menar jag.

  • Belinda intervjuar Bengt Forsberg (S) som drev igenom ‘Bara bröst’-dag i simhallen, och frågar sig själv: ”Är kanske jag mer passé än en 70-årig man?”

Ja, det verkar inte bättre.

  • Belinda intervjuar hjärnforskare och säger: ”Det finns små men helt avgörande skillnader i hjärnan.” Forskaren svarar: ”Alltså det är större skillnader mellan individer.”

Precis.

  • Belinda börjar längta efter de stora frågorna, sånt som inte får folk att tjafsa om hen, och intervjuar därför Ebba Witt-Brattström som leder dem ned i ett källarbibliotek: ”Här går man verkligen in i historien”

Synd bara att Ebba stannade där 😦

  • Ebba resonerar: ”Det bråkas mest inom feminismen. Som det här med sexuella orienteringar. Söndra och härska, vem vinner på det här?”

Tja, de som förtrycks pga sexuell läggning kan ju tänkas vinna på att slippa förtrycket?

  • Ebba fortsätter resonera: ”Vi måste titta på arbetsmarknadsfrågorna istället”

Varsågod, Ebba: http://feministisktinitiativ.se/politik/en-ny-syn-pa-arbete/

  • Ebba resonerar vidare: ”Hur ska vi komma samman kring nånting?”

Tja, tusentals feminister har enats kring detta: http://feministisktinitiativ.se/politik/ 

  • …och hon fortsätter resonera… : ”Nää, det blir inte jämnställdare med ”hen”.”

Kanske därför att hen inte handlar om könsbinär jämställdhet? Det handlar om att se bortom begränsande dikotomier, att inkludera andra kön, att utveckla språket.

  • Belinda reflekterar: ”Ärligt talat, vad jag själv gjort för att hålla liv i lönefrågan?”

BRA fråga, Belinda! BRA!

  • Belinda fortsätter reflektera: ”Kanske var vi i #fittstim en grupp som stängde ute?”

EXAKT, Belinda! EXAKT! Det är därför feminismen INKLUDERAR olika sociala rörelser idag!

  • Belinda fortsätter ..resonera: ”Är dagens feminism för ego och självcentrerad?”

(Nu projicerade hon faktiskt…)

  • Belinda i diskussion med Gudrun Schyman i efterföljande debattprogrammet: ”Det finns ingen motsättning i att jag tittar på feminismen, och det som Gudrun säger.”

Gudrun svarar: ”Nej, låt det vara din personliga betraktelse. Bredvid pågår en enorm feministisk organisering”

Touché.

Men, tack Belinda. Under programmet så strömmade det in nya medlemmar till Feministiskt initiativ. Vi ses nästa vecka igen!