Grattis på 10-årsdagen Fi – Kärleken är gränslös!

För exakt 10 år sedan satt jag på en salstenta i juridik på Stockholms universitet, samtidigt som Fi hade sitt allra första offentliga möte på ett fullsatt Norra Latin. Jag kved inombords över att tentan var förlagd till detta historiska ögonblick som jag hade längtat efter så mycket! Ryktena hade gått i några månader om att det höll på att startas ett feministiskt parti, och jag hade hoppats på att den här dagen skulle komma.

Efter min salstenta letade jag bland alla lokala möten som Fi annonserade ut, och sökte upp första mötet i mitt område på Södermalm där jag då bodde. Jag kom till en överfylld matsal i ett kollektivboende, där de fått öppna upp en vägg för att skapa mer utrymme. Flera av grundarna var där, och jag minns bland andra Monica Amante och Lotten Sunna. Grundarna hade skrivit en plattform för Fi, men nu efterlystes arbetsgrupper för att ta fram Fi:s politik. Jag anmälde mig till arbetsgruppen Antirasism och Migration, och med denna fantastiska grupp antirastiska feminister tog vi fram den politik som i stora drag legat kvar sedan dess.

På Fi:s första kongress i Örebro i september 2005 stod lilla jag, nervös som aldrig förr, på scenen och presenterade arbetsgruppens arbete framför 350 deltagare och en massa kända feministiska förebilder. De första månaderna hade präglats av nyfikna och positiva medier, men det övergick ganska snart i kraftiga mediedrev, ett enormt hat och mängder med dödshot mot de främsta företrädarna. På kongressen tog mediedreven nya irrfärder då medgrundaren Ebba Witt-Brattström plötsligt satt i en morgonsoffa på TV och hävde ur sig elakheter och lögner om bland andra Sofia Karlsson och Tiina Rosenberg – en nyhet som nådde en något förvånad kongress.

Det är sant att det fanns en del konflikter som primärt grundades i vilket ideologisk väg Fi skulle välja: Ebba ville satsa på den vita heterosexuella medelklassfeminismens kärnfrågor, medan en stor majoritet bestämde sig för en inkluderande och bredare antirastisk queerfeminism (intersektionell feminism). Det är förståeligt att Ebba och några andra blev besvikna, men de sexistiska och homofoba mediedrev som följde visste inte många gränser. Det var verkligen en sorg att följa hur partikollegan Tiina Rosenberg fick sitta i en bombsäker bunker på universitet med vakter utanför, för att kunna utföra sitt arbete. Dokumentären ”Könskriget” målade under samma veva ut en bild till allmänheten om att feminister ansåg att män är djur. ”Könskriget” fälldes senare för opartiskhet i Granskningsnämnden, men det gjorde ingen skillnad i stunden.

Parallellt med allt detta så var jag med och byggde upp Fi i Stockholm, som beslutade att ställa upp i kommun- och landstingsvalen – och jag blev, till min stora förvåning, vald som första namn till kommunvalet, och andra namn till landstingsvalet. Jag hade själv inte betraktat mig som någon som företräder andra feminister, men tog mig förstås an uppdragen med stor ödmjukhet. Jag var också riksdagskandidat och reste runt på valturné runt om i landet tillsammans med andra kandidater. Kreativ aktivism, en del lokalmedier, och hat följde oss under turnén. Torgmöten med skrikande våldsamma män som sparkade på vår högtalarutrustning, dödshoten mot våra talespersoner och kandidater. Vi kom inte in i något parlament 2006, stora delar av Sverige hade kommit att hata feminister, och andra delar hade börjat titta på med skepsis; ”det där aldrig kommer att gå”.

Men vi hade gjort det. Vi hade organiserat oss, och genomfört en valrörelse i enorm motvind och utan pengar. Vi var starkare än de flesta trodde, och hade nu värdefulla, om än smärtsamma, erfarenheter om hur massivt det patriarkala motståndet är och hur det fungerar. Vi fortsatte att organisera oss. 2007 blev jag invald i den nationella styrelsen, och fick en smärre chock när Gudrun Schyman på första mötet föreslog att jag skulle bli pressansvarig för Fi. Jag hade ingen mer erfarenhet av media än att ha blivit intervjuad och skrivit debattartiklar, och minnesbilderna av mediedreven vi just knappt hade överlevt gav mig nära inpå nära-döden-upplevelse över förslaget. Den betydligt mer erfarna Birger Östberg som arbetat med Gudrun i riksdagen fick ta ansvaret, medan jag hjälpte till bredvid under några månader innan jag en dag plötsligt var pressansvarig trots allt. Birger testade min krishanteringsförmåga genom att mycket verklighetstroget utsätta mig för potentiella mediala katastrofer han ”råkat orsaka” – men mediedreven uteblev, eftersom Fi totalt uträknat och nedtystat i media vid det laget. Det svåra blev att få någon tidning att notera vår existens.

EU-valet 2009 kom, och plötsligt exploderade Fi i riksmedierna några dagar innan valdagen. ABBA-Benny skänkte Fi en miljon för att annonsera om hur det gick att rösta på Fi även om det inte fanns valsedlar i vallokalerna. Med god hjälp av talespersonen Stina Sundberg hade vi efter ett intensivt dygn satt sprätt på den där miljonen och två dagar innan valet var Sveriges tapetserat av Expressens och Aftonbladets löpsedlar om Fi och Benny. Ingen opinionsundersökning hann göras med effekterna av detta, så när valnattens första VALU-resultat visade 3,2% för Fi flög jag skrikande av glädje genom rummet rakt mot Gudrun – kanske skulle vi skicka henne hela vägen till Bryssel! Men, en sak har vi lärt oss, Fi får alltid lägre slutresultat än vad VALU visar. Men vi vann en seger: nu skulle vi få valsedlarna betalda och distribuerade till vallokalerna i EU-valet 2014. Det underlättade onekligen tillsammans med vår inarbetade ”kör och gör-mentalitet bland medlemmar. När valresultatet kom den där majkvällen så rann tårarna hejdlöst, och som tur var skrev den vänliga SvD-journalisten om något som hade mer nyhetsvärde än en hulkande Veronica som försökte beskriva glädjen och lättnaden efter nio års enorma slit.

Det går inte att sammanfatta allt som hänt i och med Fi under dessa 10 år. Men vi har utvecklats långt över förväntan, står mycket stadigare än vad jag hade kunnat hoppas på för ett par år sedan, har kommit in i kommuner och EU-parlament – och andra länder tar efter. De stunder jag stannar upp och tänker på det, så känns det faktiskt lite fantastiskt att få ha varit med att bygga en politisk rörelse som ger inspiration och sprider sig i olika former runt om i världen. En frihetsrörelse som förhoppningsvis aldrig låter sig tystas.

Vi får aldrig ge upp kampen för frihet och alla människors lika värde och rättigheter. Idag firar vi att allt fler ansluter sig och engagerar sig i Fi och att vi växer. Jag brukar säga att Fi är mitt hopp om framtiden – men det är ju ärligt talat alla ni engagerade människor i Fi som ger mig det hoppet. För några år sedan kunde jag namnet på i princip alla aktiva Fi-medlemmar. Idag är det en rörelse helt utom min räckvidd, den lever sitt eget liv.

Jag behövs som tur är inte längre i Fi:s styrelse eller pressarbete, men fortsätter att ägna min fritid åt feminismen, nu som talesperson för försvars- och säkerhetsfrågor. Idag får jag ibland höra att jag är andra människors förebild, jag vet inte när det hände. Men en sak vill jag säga till de som eventuellt är nervösa för att engagera sig tillsammans med sina förebilder i Fi: kör och gör! Det finns inget annat sammanhang, eller utbildning för den delen, där jag lärt mig så mycket, och där jag fått växa så mycket. Vi växer tillsammans – det finns inget annat sätt.

När jag säger grattis på Fi:s 10-årsdag idag, så är det ett grattis som omfamnar de som inte längre lever längre, alla de som har gett och ger så mycket för Fi, och för nya ännu klokare generationer som kommer ta över i Sverige och i andra länder. Feminismen är gränslös, så även min kärlek för den.

FI intar EU och väljer största möjliga påverkan

Mitt första inlägg sedan EU-valet; VI VANN!!! Tack alla som var med och skrev historia! Känns fantastiskt att FI med 5,5 procent av rösterna äntligen tagit sig in i ett av de större parlamentariska rummen! Nio år av hårt arbete börjar nu ge mer konkreta resultat. Soraya Post, FI:s nya EU-parlamentariker, kommer att göra ett fantastiskt arbete. Soraya kommer med sin pondus, sitt stora nätverk och vana vid att röra sig i och ta ton i EU:s sammanhang, att göra avtryck i parlamentet.

FI blev uppvaktade av flera grupper i parlamentet inför valet. När jag fick höra att Socialdemokraterna hade hört av sig om samarbete i Progressive Alliance for Socialists & Democrats (S&D) så var jag till en början lite skeptisk. Men efter att ha hört om de olika gruppernas bemötande i förhandlingarna, hur de ställer sig till våra kärnfrågor, men också vilka positioner och resurser de kan erbjuda FI för att driva vår politik så framstår denna grupp som ett klokt val.

Att ingå i vänstergruppen blev inget bra alternativ med tanke på den splittring och andra knepigheter som råder där. Och den gröna gruppens drogliberalism och gröna EU-partiers kopplingar till prostitutionslobbyn avskräcker, även om andra frågor enar. S&D har också brister, men fördelen med dem är att de visat sig intresserade av att tillmötesgå oss och vår politik om antirasism, jämställdhet och mänskliga rättigheter i större utsträckning. De är också beredda att ge oss resurser och positioner som de facto möjliggör ett reellt förändringsarbete, såväl internt i gruppen som i parlamentets beslut. S&D är den näst största gruppen, och har därför ett stort inflytande och mycket talartid. Hade vi suttit i en annan grupp, hade vi ändå i mångt och mycket varit beroende av att få med oss S&D, och nu tar vi chansen att påverka gruppens arbete och beslut mer aktivt inifrån och ut.

Det har bland annat förts diskussioner om att Soraya kan komma att få en bra post i LIBE-utskottet som är ett lagstiftande utskott vad gäller migrations- och asylfrågor (inga beslut är ännu fattade dock). S&D har lägre ambitioner än FI på det migrationspolitiska området, men genom att delta i det centrala skapandet av lagstiftningen, så kan Soraya bidra till en öppnare migrationspolitik inom gruppen som också har större chanser att röstas igenom i parlamentet. Det vore en bra utveckling, inte minst med tanke på att S&D historiskt betraktas som medskapare av ”Fort Europa” och dess höga murar, att påverka denna stora grupp åt det andra hållet. S&D har också i jämförelse med de övriga grupperna erbjudit betydligt mer resurser för ett aktivt arbete mot rasism, fascism och nazism inom EU, vilket är oerhört viktigt med tanke på fascismens framfart i EU-valet. Soraya Post kommer driva på detta arbete med hjärta, engagemang och trovärdighet och med ett feministiskt perspektiv.

Jag har förståelse för att en del väljare spontant känner sig besvikna över valet av grupp, och det hade en del väljare varit oavsett vilken vi valt att ingå i (kom ihåg att EU-samarbeten inte är samma sak som de i Sveriges riksdag). Målet för FI är att driva igenom så mycket av vår politik som möjligt i EU, den politik som våra väljare röstat för. Det är det ansvaret vi kommer att bära de kommande fem åren, och vi kommer att rösta i enlighet med vår politik.

Inför nästa val är målet att bilda en feministisk grupp i EU-parlamentet. De övriga feministiska partierna i EU stärks nu i och med att Fi valts in. Vi står precis i början av ett långsiktigt antirasistiskt feministiskt reformeringsarbete i EU. Spännande!

Soraya jublar valnatt

Intervjuad i Öppna Kanalen

Förra veckan blev jag intervjuad i Öppna Kanalens program TV Väst Magasin om Feministiskt initiativs framgångar, mitt engagemang och vad Fi vill i Europaparlamentet och i riksdagen. Programmet sänds tisdag, onsdag och torsdag denna vecka kl 18.15, men du kan även se det på YouTube!

Programmet på YouTube är även textat (texttack till Anna Eli Mäki).