Grattis på 10-årsdagen Fi – Kärleken är gränslös!

För exakt 10 år sedan satt jag på en salstenta i juridik på Stockholms universitet, samtidigt som Fi hade sitt allra första offentliga möte på ett fullsatt Norra Latin. Jag kved inombords över att tentan var förlagd till detta historiska ögonblick som jag hade längtat efter så mycket! Ryktena hade gått i några månader om att det höll på att startas ett feministiskt parti, och jag hade hoppats på att den här dagen skulle komma.

Efter min salstenta letade jag bland alla lokala möten som Fi annonserade ut, och sökte upp första mötet i mitt område på Södermalm där jag då bodde. Jag kom till en överfylld matsal i ett kollektivboende, där de fått öppna upp en vägg för att skapa mer utrymme. Flera av grundarna var där, och jag minns bland andra Monica Amante och Lotten Sunna. Grundarna hade skrivit en plattform för Fi, men nu efterlystes arbetsgrupper för att ta fram Fi:s politik. Jag anmälde mig till arbetsgruppen Antirasism och Migration, och med denna fantastiska grupp antirastiska feminister tog vi fram den politik som i stora drag legat kvar sedan dess.

På Fi:s första kongress i Örebro i september 2005 stod lilla jag, nervös som aldrig förr, på scenen och presenterade arbetsgruppens arbete framför 350 deltagare och en massa kända feministiska förebilder. De första månaderna hade präglats av nyfikna och positiva medier, men det övergick ganska snart i kraftiga mediedrev, ett enormt hat och mängder med dödshot mot de främsta företrädarna. På kongressen tog mediedreven nya irrfärder då medgrundaren Ebba Witt-Brattström plötsligt satt i en morgonsoffa på TV och hävde ur sig elakheter och lögner om bland andra Sofia Karlsson och Tiina Rosenberg – en nyhet som nådde en något förvånad kongress.

Det är sant att det fanns en del konflikter som primärt grundades i vilket ideologisk väg Fi skulle välja: Ebba ville satsa på den vita heterosexuella medelklassfeminismens kärnfrågor, medan en stor majoritet bestämde sig för en inkluderande och bredare antirastisk queerfeminism (intersektionell feminism). Det är förståeligt att Ebba och några andra blev besvikna, men de sexistiska och homofoba mediedrev som följde visste inte många gränser. Det var verkligen en sorg att följa hur partikollegan Tiina Rosenberg fick sitta i en bombsäker bunker på universitet med vakter utanför, för att kunna utföra sitt arbete. Dokumentären ”Könskriget” målade under samma veva ut en bild till allmänheten om att feminister ansåg att män är djur. ”Könskriget” fälldes senare för opartiskhet i Granskningsnämnden, men det gjorde ingen skillnad i stunden.

Parallellt med allt detta så var jag med och byggde upp Fi i Stockholm, som beslutade att ställa upp i kommun- och landstingsvalen – och jag blev, till min stora förvåning, vald som första namn till kommunvalet, och andra namn till landstingsvalet. Jag hade själv inte betraktat mig som någon som företräder andra feminister, men tog mig förstås an uppdragen med stor ödmjukhet. Jag var också riksdagskandidat och reste runt på valturné runt om i landet tillsammans med andra kandidater. Kreativ aktivism, en del lokalmedier, och hat följde oss under turnén. Torgmöten med skrikande våldsamma män som sparkade på vår högtalarutrustning, dödshoten mot våra talespersoner och kandidater. Vi kom inte in i något parlament 2006, stora delar av Sverige hade kommit att hata feminister, och andra delar hade börjat titta på med skepsis; ”det där aldrig kommer att gå”.

Men vi hade gjort det. Vi hade organiserat oss, och genomfört en valrörelse i enorm motvind och utan pengar. Vi var starkare än de flesta trodde, och hade nu värdefulla, om än smärtsamma, erfarenheter om hur massivt det patriarkala motståndet är och hur det fungerar. Vi fortsatte att organisera oss. 2007 blev jag invald i den nationella styrelsen, och fick en smärre chock när Gudrun Schyman på första mötet föreslog att jag skulle bli pressansvarig för Fi. Jag hade ingen mer erfarenhet av media än att ha blivit intervjuad och skrivit debattartiklar, och minnesbilderna av mediedreven vi just knappt hade överlevt gav mig nära inpå nära-döden-upplevelse över förslaget. Den betydligt mer erfarna Birger Östberg som arbetat med Gudrun i riksdagen fick ta ansvaret, medan jag hjälpte till bredvid under några månader innan jag en dag plötsligt var pressansvarig trots allt. Birger testade min krishanteringsförmåga genom att mycket verklighetstroget utsätta mig för potentiella mediala katastrofer han ”råkat orsaka” – men mediedreven uteblev, eftersom Fi totalt uträknat och nedtystat i media vid det laget. Det svåra blev att få någon tidning att notera vår existens.

EU-valet 2009 kom, och plötsligt exploderade Fi i riksmedierna några dagar innan valdagen. ABBA-Benny skänkte Fi en miljon för att annonsera om hur det gick att rösta på Fi även om det inte fanns valsedlar i vallokalerna. Med god hjälp av talespersonen Stina Sundberg hade vi efter ett intensivt dygn satt sprätt på den där miljonen och två dagar innan valet var Sveriges tapetserat av Expressens och Aftonbladets löpsedlar om Fi och Benny. Ingen opinionsundersökning hann göras med effekterna av detta, så när valnattens första VALU-resultat visade 3,2% för Fi flög jag skrikande av glädje genom rummet rakt mot Gudrun – kanske skulle vi skicka henne hela vägen till Bryssel! Men, en sak har vi lärt oss, Fi får alltid lägre slutresultat än vad VALU visar. Men vi vann en seger: nu skulle vi få valsedlarna betalda och distribuerade till vallokalerna i EU-valet 2014. Det underlättade onekligen tillsammans med vår inarbetade ”kör och gör-mentalitet bland medlemmar. När valresultatet kom den där majkvällen så rann tårarna hejdlöst, och som tur var skrev den vänliga SvD-journalisten om något som hade mer nyhetsvärde än en hulkande Veronica som försökte beskriva glädjen och lättnaden efter nio års enorma slit.

Det går inte att sammanfatta allt som hänt i och med Fi under dessa 10 år. Men vi har utvecklats långt över förväntan, står mycket stadigare än vad jag hade kunnat hoppas på för ett par år sedan, har kommit in i kommuner och EU-parlament – och andra länder tar efter. De stunder jag stannar upp och tänker på det, så känns det faktiskt lite fantastiskt att få ha varit med att bygga en politisk rörelse som ger inspiration och sprider sig i olika former runt om i världen. En frihetsrörelse som förhoppningsvis aldrig låter sig tystas.

Vi får aldrig ge upp kampen för frihet och alla människors lika värde och rättigheter. Idag firar vi att allt fler ansluter sig och engagerar sig i Fi och att vi växer. Jag brukar säga att Fi är mitt hopp om framtiden – men det är ju ärligt talat alla ni engagerade människor i Fi som ger mig det hoppet. För några år sedan kunde jag namnet på i princip alla aktiva Fi-medlemmar. Idag är det en rörelse helt utom min räckvidd, den lever sitt eget liv.

Jag behövs som tur är inte längre i Fi:s styrelse eller pressarbete, men fortsätter att ägna min fritid åt feminismen, nu som talesperson för försvars- och säkerhetsfrågor. Idag får jag ibland höra att jag är andra människors förebild, jag vet inte när det hände. Men en sak vill jag säga till de som eventuellt är nervösa för att engagera sig tillsammans med sina förebilder i Fi: kör och gör! Det finns inget annat sammanhang, eller utbildning för den delen, där jag lärt mig så mycket, och där jag fått växa så mycket. Vi växer tillsammans – det finns inget annat sätt.

När jag säger grattis på Fi:s 10-årsdag idag, så är det ett grattis som omfamnar de som inte längre lever längre, alla de som har gett och ger så mycket för Fi, och för nya ännu klokare generationer som kommer ta över i Sverige och i andra länder. Feminismen är gränslös, så även min kärlek för den.

Våldtäkten av Moder Svea

Under veckan gav jag mig in i debatten om ubåtsjakten tillsammans med Gudrun Schyman. En av våra vinklar var att det militärt upptrissade tonläget får patriarkala försvarsromantiker att fira julafton (samt replik). Nu avsåg vi inget sexuellt med ”försvarsromantik”, men de sexuella anspelningarna bland kommentarerna om försvaret har yrt omkring, även bland några före detta ministrar.

Ett av de mer tydligaste exemplen på detta är när den före detta utrikesministern Carl Bildt jämför invaderande av ett land med en ”penetration”, och ”våldtäkt”när han kommenterar vår artikel. Det är en uråldrig patriarkal uppfattning att ”penetrationen” av ett land handlar om att med våld förnedra och feminisera fienden. Det avspeglas också i att det sexualiserade våldet mot kvinnor ökar i militära konflikter. Att våldta fiendens kvinnor betraktas som den yttersta förnedringen mot nationens kärna. Ett förnedrande av män som varken kan försvara ”sina kvinnor” eller ”sin nation”. Den skamfyllda ilskan hos de män som förlorar sin självbild som den starke och stridbara hingsten vet inga gränser. Och så håller det på.

Det syns också i den syn på kvinnan som antingen Hora eller Madonna som vi mötts av i veckan. När jag som kvinna kritiserar den maskulina krigsmentaliteten så får jag höra hur jag ”särar på benen för ryssen”. En kvinna ska stödja nationens krigiska herrar, annars är hon en hora, en landsförrädare, som får skylla sig själv om hon blir våldtagen.

Det vore ju för väl om alla dessa sexistiska liknelser om penetration och våldtäkt faktiskt handlade om en genuin vilja att få ett slut på våldtäkter. Men talet om våldtäkter slutar där, och istället fortsätter försvarsromantikerna att ropa efter ökade miljardanslag till en militär som inte behövs för något reellt hot mot Sverige, utan snarare bidrar till en ökad konfliktsituation och osäkerhet.

Militära konflikter innebär att mäns sexuella våld ökar. Inte sällan så används våldtäkter i sig som ett vapen i krig. Och de facto så är mäns våld den vanligaste dödsorsaken bland kvinnor mellan 15-44 år (UNICEF). Fler kvinnor dog av mäns våld under 1900-talet än de totala antalet människor som dog i militära konflikter. Och 1900-talet var som bekant ett blodigt århundrade med två världskrig.

Mäns kontinuerliga krig mot kvinnor är globalt. Mäns våld, oavsett om det sker i sovrummet, på gatan eller i militära konflikter är grundproblemet. Det är den stereotypa maskulina mansroll som genom dominans, makt, hot om våld och faktiskt utövat våld som är vårt reella säkerhetshot. Så länge vi inte gör upp med denna maskulinitet så kommer vi heller aldrig att nå säkerhet för människor.

När jag satt i SVT Debatt i torsdags och påpekade att män står för 90 % av allt våld och att detta är vårt största säkerhetshot, så klämde före detta försvarsministern Anders Björck in ett ”Men Putin är ju man?” – och bekräftade det jag just sagt lite oväntat tydligt. Kanske menade han att jag borde kritisera ”fienden” istället för den egna nationens män (medan jag i själva verket talar om män globalt). Den destruktiva maskuliniteten är global, men delar upp sig i kluster av nationer (eller etniska grupper) som mäter sin muskelstyrka mot varandra. Nationalism, maskulinitet, sexism och våld går hand i hand, en insikt som alla borde ta till sig – oavsett om en heter Anders eller Vladimir.

Det feministiska genombrottet

Jag har inte synts på bloggen på ett tag, men synts desto mer i media! Feministiskt initiativ har på sistone fått 2 procent i väljarbarometrar, har i skrivande stund 10.400 medlemmar och växer något enormt! Det har resulterat i att nästan varenda ledarsida skrivit om Fi. De flesta är rörande överens om att Fi vore bra för politiken i Sverige och i Europaparlamentet, men så vaknade i vanlig ordning vänstermännen till liv med sina skrämda Åh, neeeej! Fi stjäl våra röster! Rädslan hade kanske kunnat förstås om det nu inte är så att vänstern växer stadigt bredvid Fi. Så …tagga ner grabbar!

Att vänsterns kvinnor anlagt perspektivet att vi ska prata politik istället för taktik är välkommet. Exempelvis intervjuade Fria Tidningar mig och vänsterpartisten Elin Engström under rubriken De vill ha mer politik – och mindre taktik.

Jag har också svarat på en rad ledare. Idag svarar jag och Kenneth Hermele, också riksdagskandidat för Fi, en inledare av Arash Hakimnia på Fria Tidningar, som undrar över vår ekonomiska politik. Under rubriken Fi är en del av den globala rättviserörelsen,
skriver vi;

Även om vi inte alltid talar i klasstermer är vår politik formulerad mot bakgrund av en klassanalys, i samspel med genus, hbtq och antirasism. Klassperspektivet finns med när vi driver frågan om att höja lönerna i de sämst avlönade branscherna (de kvinnodominerade), vill höja pensionerna för kvinnor (hälften lever under fattigdomsnivån) eller när vi kräver att papperslösa ska ha rätt till välfärden på samma villkor som andra och att vi dessutom vill välkomna alla som vill komma till Sverige. Eller när vi strider för att ingen ska vara förvisad till ett liv utanför arbetsmarknaden eller att leva under fattigdomsgränsen för att den har ett funktionshinder.

Vi talar om fattigdom och marginalisering utifrån ett intersektionellt perspektiv och lyfter de grupper som arbetarrörelsen inte prioriterar.

Igår svarade jag och Katerin Mendez, också riksdagskandidat för Fi, på en annan ledare på Smålandsposten under rubriken Fi är den sociala rättvisans bästa valarbetare;

I tider där fascismen, som även SD tillhör, med sin rasistiska, kvinnofientliga och homofoba politik breder ut sig i Sverige och i EU så krävs en tydlig antirasistisk och feministisk röst som påminner om att vi har skrivit under FN:s deklarationer om de mänskliga rättigheterna – och att vi ska leva upp till dessa i praktiken. Om det är radikalt, så visst, kalla oss radikala.

Är lite nöjd med slutklämmen:

Avslutningsvis; Svensson menar att våra förklaringar om globala maktordningsteorier är så komplicerade att vi inte kan använda oss av begreppet hedersvåld. Låt oss ta en fråga i taget. Den globala maktordningen är komplicerad och har en smutsig historia som vi inte har för avsikt att förenkla. När det gäller hedersvåld så behandlar vi det betydligt mer omfattande än andra partier, och har skrivit ett 40-tal debattartiklar på ämnet de senaste 2 åren. Ibland kan research hjälpa till att minska förvirringen, ett tips i all välmening. Om det nu inte uppfattas som alltför radikalt.

Som tur är verkar ledarskribenten Marcus Svensson själv ta slutklämmen med ro…

SMP - det bjuder vi påI måndags skrev jag och vårt kära EU-toppnamn Soraya Post en artikel i UNT om varför vi behöver en feministisk medveten klimatpolitik;

Vi har en manligt styrd tillväxtideologi som exploaterar miljö, kvinnor och fattiga länder – vi måste bemöta den med en antirasistisk, feministiskt och grön ideologi.

Vi kan inte fortsätta överlämna klimatpolitiska beslut till de högerpartier som år efter år bromsar utvecklingen, både i Sverige och i EU. Inget tyder heller på att de rikaste männen kommer att ta sitt ansvar, men vi övriga är i majoritet och kan tillsammans sätta agendan för en ny riktning – om bara viljan hos såväl politiker som väljare finns.

Det kommer ett par artiklar till framöver – den som vill ha koll ska förstås följa mig på twitter och facebook! Allt jag skriver läses bäst till tonerna av Fi:s nysläppta valskiva som fått ett enormt medialt genomslag och högsta betyg av musikvärlden. Köp valskivan här. Den är helt underbar!

Fi valskiva