Akademiska coctailpartys och aktivistiska klubbar

Same same but different om du frågar mig. Niklas Hellgren skriver bra idag om om varför teorierna behövs och att de politiska fältet inte är så olikt det akademiska i inlägget Ingenting är så praktiskt som en god teori. Så sant.

”Ni teoretiker vet ingenting om Verkligheten” är inte en helt ovanlig kommentar. Och visst jag förstår den, akademin har inte alltid lyckats med att vara tillgänglig och begriplig och det kanske vi inte heller alltid kan kräva, inget yrke är fullt begripligt för den som inte har pluggat till det. Men jag önskade personligen att fler akademiker också engerade sig för att förmedla vad som faktiskt pågår och bidrog till de sociala förändringsrörelserna i det sociala livet. Men vi får inte glömma bort att teorier om förtryck, stigmatisering och diskriminering har växt fram ur den politiska aktivismen, ur människor faktiska erfarenheter av detta och den kamp som har förts genom tiderna. Att säga att teorier inte är verklighetsförankrade är att vara historiskt blind. Genus-, queer-, klass- och postkoloniala teorier är direkt hämtade från de röster som krävt social förändring och sedan har de arbetats vidare med inom akademin för att forskningsfältet också ska se de särskiljande och förtryckande processer som akademin ofta bidragit/bidrar till och kunna motverka detta. Jag skulle inte kunna forska om intersektionalitet och utveckla detta inom akademin om det inte vore för att dessa verkliga röster i historien gjort avtryck. Akademiker vore verkligen ingenting utan alla människor som delar med sig av sina liv.

Att arbeta för social förändring är något vi gör på många fronter samtidigt. Som Hellgren skriver så behövs nytt friskt blod inom poltiken och akademin om vi ska ta oss vidare och förmå oss att bryta ner hierarkier och synliggöra marginaliserade, diskriminerade och förtryckta. Tyvärr så skapar den stora massan debattörer (på såväl vänsterkanten som Göran Greider som högerkanten som Ebba Witt-Brattström) motsättningar som är helt obefogade och direkt motverkar social rättvisa – för alla. Därför behöver vi förbättra vår intersektionella förståelse, att olika maktordningar samverkar och konstituerar varandra om vi ska komma bort från onödiga konflikter som förtrycker de vars röster som inte får vara med i kampen. Intersektionalitet innebär att lyssna och skapa förändring för marginaliserade grupper. Borde inte det vara en självklarhet inom politiken såväl som akademin? I mitt liv är det i alla fall det, både i det politiska och i mitt forskande. Teori och praktik måste gå ihop. Vi måste gå ihop.

Ett litet urval av bloggtips alá Intersektionalitet: Roya – Intersektionalen (3:e namn på F!s riksdagslista), Intersektionell solidaritet, frihetlig socialism och feminism, Fi Intersektionalitet och Queers mot kapitalism. 

Läs andra bloggare om Politik, vänstern, rödgröna, alliansen, val 2010, Göran Greider, Ebba Witt-Brattström, samhälle, social förändring, makt, kön, genus, queer, HBT, klass, rasism, feminism, Feministiskt initiativ, Fi