Att bryta särskiljandets makthierarkier

Post-strukturalism och Michel Foucault sysselsätter mina doktorandstudier för tillfället. I det perspektivet är debatten om begreppet ”hen” som pågår mellan Aftonbladets krönikör Lisa Magnusson och frilansaren Elin Grelsson riktigt intressant. Magnusson vill hånande dra på skrattmaskinen över ”hen”  som ett alternativ till ”hon” och ”han” och Grelsson beskriver riktigt bra tycker jag, över hur begreppen kvinna och man ständigt låser in oss, ofta helt i onödan och ofta påtvunget, i en mängd situationer. Ständigt detta isärskiljande av oss. Den grundläggande nödvändigheten för att diskriminerande strukturer ska kunna befästas. Kvinnor/män, svarta/vita, homo/hetero. Detta som vi lägger olika värderingar i. Rätt sätt – fel sätt. Mer värd – mindre värd. Är du svart kvinna får du ställa dig vid disken eller löpande bandet och få lite sämre lön än de vita vid samma band.

Visst är det funktionellt att alltid stämpla dit ett ”KVINNA”. Fungerar utmärkt till och med. Så att vi vet vad vi kan förvänta oss och hur vi ska förhålla oss till den andre. Det är ju den grundläggande uppdelningen av samhället och ekonomin vi pratar om, kvinnorna slussar vi till vård- och omsorgsyrkena, männen slussar vi till teknik- och verkstadsyrkena. Hårdraget och generaliserat, men sant. Kvinnan tar hand om hem och barn och männen tar hand om samhället. Mamma-pappa-barn-leken kan leva vidare och Verklighetens Folk styr med järnhand.

”Men vadå”, säger nog de flesta, ”Feminstiskt initiativ tjatar ju om kön hela tiden, till leda! Hur ska ni ha det!”

Ja, det gör vi. Men vi gör det för att vi är trötta just på att vi betraktas och värderas efter de där förbaskade kategorierna hela tiden. Vi är trötta på att barn inte kan få slippa bli stämplade så fort det är fött, eller ännu flera månader tidigare som foster. Ett barn är ett barn, låt hen få vara det, få pröva sig fram själv här i livet utan järnhanden och dess marknadsekonomiska intressen.

Låt barnet vara ifred.

Att bekämpa det där isärhållandet och mot diskrimineringen är jag övertygad om måste göras från båda hållen. Synliggöra de osynliggjorda och naturliggjorda kategorierna för att kunna göra motstånd mot deras konsekvenser. Men också visa på det orimliga i kategorierna. Det är inte en naturlag att kvinnor ska ta hand om det ”lilla”, hem och barn, och männen ta hand om de ”stora” frågorna i samhället. Kvinnor kan föda barn – med eller utan män. Några väljer att göra det – med eller utan män. Män kan välja att använda preventivmedel eller inte – och ha sex med eller utan kvinnor.

Vi är människor som gör olika val utifrån olika förutsättningar. Låt oss forma en värld där vi värnar om så lika förutsättningar det går – och göra valen efter det. Det handlar inte om att ”BLI lika” som Magnusson skriver – tvärtom: det handlar om att vi alla är olika och inte är två kategorier.

Det är det post-strukturalismen handlar om, och att språket faktiskt formar oss, vilket Grelsson målar upp några talande aspekter av. Vi formas med språket, det tvingar in oss, och vi gör motstånd med språket. Hen är inte mer ”uppfinning” än ”han och ”hon” som Magnusson insinuerar i det uppföljande blogginlägget. Språket formar samhället och våra kroppar. Därför är ”hen” ett alldeles utmärkt post-strukturalistiskt ord i nedbrytandet av patriarkatet.