Det är inte direkt någon nyhet, men det verkar behövas upprepas. Kvinnor får oftare vårdnaden om barnen vid vårdnadstvist för att dom helt enkelt varit mest föräldrar innan separationen. Barn behöver stabilitet, kontinuitet och trygghet – därför blir den vardagliga omsorgstagaren, vilken oftast är mamman, den som tilldelas vårdnad.
Det bästa män kan göra för att försäkra sig om att att få en nära relation till sina barn hela barnens liv, är att börja ambitiöst från början. Och för att föräldrarna ska ha samma förutsättningar till en bra relation till sina barn så är det så otroligt viktigt med delad föräldraförsäkring. Det stärker pappa-barn-relationerna, det stärker pappors förutsättningar till vårdnad, umgänge och boende och det stärker kvinnors positioner på arbetsmarknaden och bidrar till en mer jämställd arbetsmarknad och löneutveckling.
Delad föräldraförsäkring är det mest grundläggande feministiska kravet i vår tid i Sverige för att nå jämställdhet i samhället.
Veronica Svärd - Intersektionen 
Så exakt som det kan bli! Bra tydligt och fullständigt korrekt skrivet. På tiden att vi ser till hur verkligheten ser ut och inte fortsätter med nån martyrroll för papporna och härskarroll för mammor. Barn behöver engagerade föräldrar oavsett kön.
Jag instämmer. ”Pappa” är ett verb, och delad föräldraförsäkring är den viktigaste frågan. Om föräldrarna delar lika på barnledighet, vabbande och omvårdnad i vardagen är dessutom chansen för ett bestående förhållande bättre.
Men det är en tragedi att så många barn inte får tillgång till en förälder vid en vårdnadstvist. De vuxna överlever nog – vad finns det för alternativ? – men hur ska ett barn förstå att en vårdnadshavare mer eller mindre är bortopererad ur tillvaron? Jag tycker att barnens rätt till andra vuxna närstående måste stärkas. I dag kan en frånskild förälder till exempel vägra att låta ex-partners föräldrar träffa barnet. Eller för att ta ett personligt exempel: jag har barn från ett tidigare förhållande på halvtid, och de är väldigt fästa vid min nuvarande partner och sina småsyskon. Men skulle jag dö finns det inga garantier för att de får fortsätta träffa sina ”halv”-syskon och min partner. Detta är helt huvudlöst.
Det är en stor sorg tycker jag, alla dessa pappor som inte inser vad de missat och vad de ställer till med hos sin partner och sina barn. I många fall har man säkert inte reflekterat särskilt över sitt föräldraskap, vad som ligger i verbet ”pappa”
Helt otroligt.
Det finns många tusen pappor i Sverige som inget hellre vill än att få vara pappor till sina barn; de får genom mammans medvetna sabotage och myndigheternas stöd till mamman rätt att ta bort pappan från sina barn.
Nu finns det flera föreningar som på väldigt kort tid samlat tusentals medlemmar i syfte att ändra på denna grymma orättvisa. En av dem är pappa-bar.se. Till er som tror på den feministiska floskeln att pappor inte vill vara med sina barn rekommenderar jag läsning där.
Reflektera också över er närmsta omgivning. De flesta har någon nära sig där pappan har blivit undanknuffad och inte ens fått en chans att vara pappa för att mamman anser sig ha ensamrätt till barnet.
Jag undrar varför ni feminister förnekar uppenbara fakta. Hotar det er bild av könsmaktordningen om ni kastar bort skygglapparna och ser att många tusen barn och pappor lider oerhört varje dag? Kan män inte bli diskriminerade?
DrKejs:
Jag känner mycket väl till pappa-barn-rörelsen och de fyller säkert en viktig funktion i en del fall. Vad den rörelsen totalt missar är just det som undersökningen och slår fast, att vårdnaden inte grundas på könet hos föräldern utan på vilket ansvar föräldrarna tagit innan vårdnadstvisten. Det finns knappast någon organisation som driver frågan om att ifrågasätta föreställningarna om könsrollerna (mamma=förälder och pappa=”hjälpa till”) så som Feministiskt initiativ gör.
Om pappa-barn-rörelsen VERKLIGEN vill göra skillnad borde de faktiskt arbeta för delad föräldraförsäkring samt mot könsstereotyperna som är grunden till föreställningen om att mammor är den ansvariga föräldern. Väldigt många flickor växer upp i lekar och rosa princessdrömmar om detta, medan pojkar leker arbetsliv och bilåkning. Att vid 30-årsåldern plötsligt ändra uppfattning om sin roll i en familj kontra arbetsliv är lite sent påkommet för många, oavsett kön. Därför är genusmedevetenhet från tidig ålder otroligt viktigt och grundläggande.
Det finns både mammor och pappor som ”saboterar” för att de sätter sig själva först, eller för att de anser att barnet behöver skyddas från den andra föräldern. I en del fall är relationerna mellan föräldrarna så svåra att en domstol måste välja. Men det är faktiskt svårt idag att få enskild vårdnad – så det görs sällan på obetänkta grunder. När det görs är barnet bästa och barnets levnadsförhållanden faktiskt i fokus, inte förälderns rätt till barnet, och så ska det också vara. Jag hoppas att pappa-barn-rörelsen kan ta in detta i sitt arbete framöver. Det gynnar knappast pappa-barn-rörelsen att gå i konflikt med feminister som faktiskt är de som arbetar aktivt med frågorna barnet i fokus och ett jämställt delat förädraskap.
Så det du säger indirekt är att pappor skiter i sina barn? Har jag uppfattat dig korrekt?
Har du reflekterat över varför 40000 barn aldrig träffar sina pappor och varför 150000 barn träffar sina pappor mindre än en gång i månaden?
Är det för att papporna skiter i barnen? Varför bildas då föreningar som pappa-barn.se och pappaliv.se? För att det är skoj? Eller för att de är utsatta för en grym orättvisa av myndigheter och domstolar?
Ni feminister är en stor anledning till att det ser ut som det gör idag, ni är inte beredda att ändra på lagstiftningen så att pappor och mammor blir jämställda i lagen. Det finns feminister som vill utöka diskrimineringen av pappor till att gälla även gifta pappor som idag per automatik får gemensam vårdnad. Efter lagändringen 2006 så har fler vårdnadstvister uppkommit, främst på grund av mammor som anser sig ha ensamrätt till barnen. Ännu fler vårdnadstvister avgörs nu till mammans fördel; nu har pappor inte ens möjlighet att dra mamman till domstol för att få gemensam vårdnad eftersom detta ses som samarbetsproblem och då straffas. Finns dessvärre redan prejudikat på det i HD. En lagändring som drivits på från feministiskt håll.
Kan du förklara för mig om du anser att det är jämställt att en pappa som inte är gift inte får vårdnad om sitt eget barn om kvinnan inte godkänner det?
Kan du förklara för mig om du anser att socialsekreterare som arbetar på familjerätten tar ställning för mammor mesta delen av tiden?
Ert prat om att ni vill ha ett jämställt föräldraskap klingar oerhört falskt; ni är enbart intresserade av att dra så stora fördelar som möjligt och att mammor ska ha ensamrätt om barnen. Hade ni velat ha jämställdhet så hade ni gått i fronten för att ändra på rådande lagar så att även pappor som är sambos per automatik fick vårdnad vid faderskapsbekräftelse samt att faderskapsbekräftelse ska ske per automatik när man är sambo.
Istället vill ni fokusera på något som ni tror kommer att förändra och stärka kvinnans roll på arbetsmarknaden: delad föräldrapenning.
Vad gäller barnets bästa så är det faktiskt rent skitsnack. Jag har läst tillräckligt många domar för att se att till och med mycket olämpliga mammor får ensam vårdnad om barn på grund av att föräldrarna har samarbetssvårigheter; svårigheter som är grundade på att mamman vill utesluta pappan från kontakt med barnet.
Istället för att belöna den som ser till att utesluta den andra föräldern borde detta leda till att man får ett straff istället. På så sätt skulle vårdnadstvister minska radikalt eftersom mammor inte längre skulle ha automatisk fördel genom uteslutande av papporna.
DrKejs:
Nej, jag menar inte att pappor skiter i sina barn. Läs det jag skriver istället. Det är inte jag som smutskastar den ena parten här, det är du.
Är det för mycket begärt att du ska bemöta de punkter jag tar upp istället för att fokusera på något helt utanför ämnet?
DrKejs:
Ja, det är det. Du får hålla dig till ämnet i blogginlägget och läsa det jag redan skrivit igen.
I de fall en ”mycket olämplig mamma” fått vårdnaden så kan det ju tänkas att hon trots allt är mindre olämplig än pappan och socialtjänsten avgjort vilken av föräldrarna som skulle kunna stärkas i sin föräldraroll i stället för att familjehemsplacera barnet.
Individualisera föräldraförsäkringen och ge hälften av dagarna till mamman och hälften till pappan. Innan dess kan det aldrig bli rättvist, för då är mamman mest delaktig i barnets liv. Kvinnorna komme att tvingas till en eftergift, de måste släppa ”sina dagar”, det är papporna som kommer att dra hem storvinsten på en individualiserad föräldraförsäkring så det måste väl vara något som är värt att kämpa för?
Tack Veronica för ett bra inlägg!
Tack också Karin, för dina kloka kommentarer!
Försökte komma på ett bra svar till dr kejs, men orkade inte bemöta alla dumheter. Det är synd, för jag tror också att pappa-barn-rörelsen skulle kunna spela en mycket viktigt roll i jämställdhetskampen och barns rätt till båda sin föräldrar/pappans rätt att vara viktigi barnens liv.
Ni talar om att mammor tar mer ansvar innan seperation för barnen,men så tycker inte jag att det förhåller sig,så enkelt är det inte,allt är ju inte svart eller vit.
Utan ansvar är mycket nyanserat,och går över ett mycket brett perspektiv.
Utan istället så är ansvaret delat mellan mannen och kvinnan i förhållandet,men ofta så läser man att mammor tar hela ansvaret bla blaaa osv,men när mamma är hemma,så är pappa OFTAST ute och jobbar för att dra in pengar till bl.a boende,bolån,matkontot,bilen,bränsle,försäkringar osv,osv
Så vad jag vill belysa och poängtera speciellt är att ansvaret mellan män och kvinnor skiljer sig åt väldigt mycket.
Själv är jag en pappa som önskar och vill ha mer tid med våra barn,men det går inte då mamma är arbetssökande,och har en låg inkomst,så jag har alltså ett betydligt större ekonomiskt ansvar i och för familjens levnadsförhållande.
Men det är ju inte mammans fel,utan snarare är det som så att det statliga stödet inte ger oss som är föräldrar tillräckligt stort utrymme.
Men istället gnälls det från olika håll att pappor tar så lite ansvar för sina barn,dock verkar du,Veronica ha en del poänger med delad föräldraförsäkring.
Men att det är idag är det allt för mycket smutskastning i familjerätterna och tingsrätter,och bedömningar som baseras på lösa påståenden,förtal och skvaller mellan föräldrarna,och där sitter de stackars familjerättssocionomerna/domarna,och ska försöka bena ut vad som är sant eller falskt,jag är något insatt,i och med att jag har en kompis som också är pappa,men inte fått träffa sitt barn på över 1 år nu!
Gissa vem som motarbetar hans roll som ansvarstagande far?
Tragiskt när barnens föräldrar inte samarbetar för att barnen skall få det så bra som möjligt,man blir verkligen ledsen när man vet att det finns så många ungar som tvingas lida i det tysta.
Hälsningar
Lars/Gnesta
Hej Lasse!
Självklart finns det mängder av indiviuella skillnader, jag talar om hur tvärsnittet, den generella statistisken ser ut. Och då förhåller det sig så att mammor tar mer ansvar för det dagliga kring barnen.
Det finns pappor som tar stort ansvar för det dagliga arbetet med barnen, men det finns också betydligt fler pappor än mammor som inte gör det. Det har en ibland komplex orsaksbakgrund som att det (särskilt i vissa områden) ligger i könsnormen, att arbetsgivaren inte vill att mannen är hemma med barn, att mamman (enligt sin inlärda könsroll) sett fram emot att få vara hemma med barn länge under sin uppväxt och kämpar för att uppnå det.
En individualiserad förädraförsäkring är det effektivaste sättet att luckra upp de här könsnormerna som sitter på det på det individuella och samhällelliga planet, så att fler kan få vara fria individer, så att både arbets- och familjelivet blir mer jämställt och så att barnen får tillgång till samtliga sina föräldrar.
Att hävda att mammor alltid är bäst föräldrar är löjligt. Vann boendet över min son för 6.5 år sen men genom diverse förtal från mamman nu efter så många år och då hon inte velat ta umgänge mer än ca 3-4 gånger per år så har hon nu genom diverse lögner fått min son LVUad och fått socialen i kristianstad att förbjuda mig att träffa min son sen den 26 maj 2009 samt fått han placerad hos sig i såkallat fosterhem samt stämt mig på vårdnaden så att vårdnadstvist är den 14/9-09 så visar det tydligt att socialen inte bryr sig om var barnet har de bäst samt har mamman flertalet gånger mishandlat min son men ändå hjälper socialen henne med sina lögner socialen hjälper till att misshandla barn och förstöra deras liv…en desperat pappa som inte vet hur jag ska kunna hjälpa min son……
Pingback: ”Det är bara synd om männen” Rond ettusensjuttioelva « Veronica Svärd – Intersektionen
Jag håller helt med om att det är grundläggande för framtiden att heterosexuella par måste dela på föräldraförsäkringstiden. Men som feminist är jag totalt emot en INIDVIDUALISERAD föräldraförsäkring, vilket många säger att man borde ha, för att papporna ska ta mer ansvar. Men det är ju två helt skilda saker!
Jag ser dagarna som barnets. Redan idag delas föräldraförsäkringen mellan föräldrarna, men man kan skriva över dagar på den andra. Om den rätten tas bort går det ut över barnet om pappan inte tar sitt ansvar, eftersom dagarna skulle försvinna från barnet. Det är som att samhället skulle låta barnets väl och ve avgöras av hurdan pappa just det barnet råkar ha. Det stämmer inte med rätten till likhet inför lagen, i alla fall inte BARNs lika rätt då.
Det finns ganska många män som faktiskt tar ut föräldraledighet numera. Jag tycker att det är dags att börja ställa krav på att resten skärper sig och börjar bry sig mer om sina barn – utan att införa nåt som riskerar att ställa till det för ungarna. De ska inte behöva få skit för att föräldrarna är korkade.