Grattis på 10-årsdagen Fi – Kärleken är gränslös!

För exakt 10 år sedan satt jag på en salstenta i juridik på Stockholms universitet, samtidigt som Fi hade sitt allra första offentliga möte på ett fullsatt Norra Latin. Jag kved inombords över att tentan var förlagd till detta historiska ögonblick som jag hade längtat efter så mycket! Ryktena hade gått i några månader om att det höll på att startas ett feministiskt parti, och jag hade hoppats på att den här dagen skulle komma.

Efter min salstenta letade jag bland alla lokala möten som Fi annonserade ut, och sökte upp första mötet i mitt område på Södermalm där jag då bodde. Jag kom till en överfylld matsal i ett kollektivboende, där de fått öppna upp en vägg för att skapa mer utrymme. Flera av grundarna var där, och jag minns bland andra Monica Amante och Lotten Sunna. Grundarna hade skrivit en plattform för Fi, men nu efterlystes arbetsgrupper för att ta fram Fi:s politik. Jag anmälde mig till arbetsgruppen Antirasism och Migration, och med denna fantastiska grupp antirastiska feminister tog vi fram den politik som i stora drag legat kvar sedan dess.

På Fi:s första kongress i Örebro i september 2005 stod lilla jag, nervös som aldrig förr, på scenen och presenterade arbetsgruppens arbete framför 350 deltagare och en massa kända feministiska förebilder. De första månaderna hade präglats av nyfikna och positiva medier, men det övergick ganska snart i kraftiga mediedrev, ett enormt hat och mängder med dödshot mot de främsta företrädarna. På kongressen tog mediedreven nya irrfärder då medgrundaren Ebba Witt-Brattström plötsligt satt i en morgonsoffa på TV och hävde ur sig elakheter och lögner om bland andra Sofia Karlsson och Tiina Rosenberg – en nyhet som nådde en något förvånad kongress.

Det är sant att det fanns en del konflikter som primärt grundades i vilket ideologisk väg Fi skulle välja: Ebba ville satsa på den vita heterosexuella medelklassfeminismens kärnfrågor, medan en stor majoritet bestämde sig för en inkluderande och bredare antirastisk queerfeminism (intersektionell feminism). Det är förståeligt att Ebba och några andra blev besvikna, men de sexistiska och homofoba mediedrev som följde visste inte många gränser. Det var verkligen en sorg att följa hur partikollegan Tiina Rosenberg fick sitta i en bombsäker bunker på universitet med vakter utanför, för att kunna utföra sitt arbete. Dokumentären ”Könskriget” målade under samma veva ut en bild till allmänheten om att feminister ansåg att män är djur. ”Könskriget” fälldes senare för opartiskhet i Granskningsnämnden, men det gjorde ingen skillnad i stunden.

Parallellt med allt detta så var jag med och byggde upp Fi i Stockholm, som beslutade att ställa upp i kommun- och landstingsvalen – och jag blev, till min stora förvåning, vald som första namn till kommunvalet, och andra namn till landstingsvalet. Jag hade själv inte betraktat mig som någon som företräder andra feminister, men tog mig förstås an uppdragen med stor ödmjukhet. Jag var också riksdagskandidat och reste runt på valturné runt om i landet tillsammans med andra kandidater. Kreativ aktivism, en del lokalmedier, och hat följde oss under turnén. Torgmöten med skrikande våldsamma män som sparkade på vår högtalarutrustning, dödshoten mot våra talespersoner och kandidater. Vi kom inte in i något parlament 2006, stora delar av Sverige hade kommit att hata feminister, och andra delar hade börjat titta på med skepsis; ”det där aldrig kommer att gå”.

Men vi hade gjort det. Vi hade organiserat oss, och genomfört en valrörelse i enorm motvind och utan pengar. Vi var starkare än de flesta trodde, och hade nu värdefulla, om än smärtsamma, erfarenheter om hur massivt det patriarkala motståndet är och hur det fungerar. Vi fortsatte att organisera oss. 2007 blev jag invald i den nationella styrelsen, och fick en smärre chock när Gudrun Schyman på första mötet föreslog att jag skulle bli pressansvarig för Fi. Jag hade ingen mer erfarenhet av media än att ha blivit intervjuad och skrivit debattartiklar, och minnesbilderna av mediedreven vi just knappt hade överlevt gav mig nära inpå nära-döden-upplevelse över förslaget. Den betydligt mer erfarna Birger Östberg som arbetat med Gudrun i riksdagen fick ta ansvaret, medan jag hjälpte till bredvid under några månader innan jag en dag plötsligt var pressansvarig trots allt. Birger testade min krishanteringsförmåga genom att mycket verklighetstroget utsätta mig för potentiella mediala katastrofer han ”råkat orsaka” – men mediedreven uteblev, eftersom Fi totalt uträknat och nedtystat i media vid det laget. Det svåra blev att få någon tidning att notera vår existens.

EU-valet 2009 kom, och plötsligt exploderade Fi i riksmedierna några dagar innan valdagen. ABBA-Benny skänkte Fi en miljon för att annonsera om hur det gick att rösta på Fi även om det inte fanns valsedlar i vallokalerna. Med god hjälp av talespersonen Stina Sundberg hade vi efter ett intensivt dygn satt sprätt på den där miljonen och två dagar innan valet var Sveriges tapetserat av Expressens och Aftonbladets löpsedlar om Fi och Benny. Ingen opinionsundersökning hann göras med effekterna av detta, så när valnattens första VALU-resultat visade 3,2% för Fi flög jag skrikande av glädje genom rummet rakt mot Gudrun – kanske skulle vi skicka henne hela vägen till Bryssel! Men, en sak har vi lärt oss, Fi får alltid lägre slutresultat än vad VALU visar. Men vi vann en seger: nu skulle vi få valsedlarna betalda och distribuerade till vallokalerna i EU-valet 2014. Det underlättade onekligen tillsammans med vår inarbetade ”kör och gör-mentalitet bland medlemmar. När valresultatet kom den där majkvällen så rann tårarna hejdlöst, och som tur var skrev den vänliga SvD-journalisten om något som hade mer nyhetsvärde än en hulkande Veronica som försökte beskriva glädjen och lättnaden efter nio års enorma slit.

Det går inte att sammanfatta allt som hänt i och med Fi under dessa 10 år. Men vi har utvecklats långt över förväntan, står mycket stadigare än vad jag hade kunnat hoppas på för ett par år sedan, har kommit in i kommuner och EU-parlament – och andra länder tar efter. De stunder jag stannar upp och tänker på det, så känns det faktiskt lite fantastiskt att få ha varit med att bygga en politisk rörelse som ger inspiration och sprider sig i olika former runt om i världen. En frihetsrörelse som förhoppningsvis aldrig låter sig tystas.

Vi får aldrig ge upp kampen för frihet och alla människors lika värde och rättigheter. Idag firar vi att allt fler ansluter sig och engagerar sig i Fi och att vi växer. Jag brukar säga att Fi är mitt hopp om framtiden – men det är ju ärligt talat alla ni engagerade människor i Fi som ger mig det hoppet. För några år sedan kunde jag namnet på i princip alla aktiva Fi-medlemmar. Idag är det en rörelse helt utom min räckvidd, den lever sitt eget liv.

Jag behövs som tur är inte längre i Fi:s styrelse eller pressarbete, men fortsätter att ägna min fritid åt feminismen, nu som talesperson för försvars- och säkerhetsfrågor. Idag får jag ibland höra att jag är andra människors förebild, jag vet inte när det hände. Men en sak vill jag säga till de som eventuellt är nervösa för att engagera sig tillsammans med sina förebilder i Fi: kör och gör! Det finns inget annat sammanhang, eller utbildning för den delen, där jag lärt mig så mycket, och där jag fått växa så mycket. Vi växer tillsammans – det finns inget annat sätt.

När jag säger grattis på Fi:s 10-årsdag idag, så är det ett grattis som omfamnar de som inte längre lever längre, alla de som har gett och ger så mycket för Fi, och för nya ännu klokare generationer som kommer ta över i Sverige och i andra länder. Feminismen är gränslös, så även min kärlek för den.

Sahlin, Wetterstrand & Schyman i unikt samtal om makt och kön i politiken

Nu gör vi det igen. Bjuder in till ett episkt panelsamtal. Lördag 20 augusti möts Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Gudrun Schyman för första gången för att samtala om maktens strukturer i Sverige och i politiken.

Dessa tre fantastiska kvinnor har alla nyligen avträtt sina partiledarposter och ses nu för ett samtal om ryggdunkar och motstånd, om medias roll och synen på dem själva som förebilder. Ska bli intressant att höra dessa tre av landets främsta politiker tala öppenhjärtligt om vad som egentligen hände bakom de politiska kulisserna. Deras upplevelser, deras erfarenheter, deras likheter och skillnader.

Samtalet leds av de eminenta moderatorerna Karin Thorasdotter och Sofia Karlsson.

Var, när, hur?

Rival, Mariatorget i Stockholm. Lokalen sponsrad av ägaren Benny Andersson – tack igen Benny!

Lördag 20 augusti, kl 18.00. Gratis. Men först till kvarn. Kom i tid!

Vem vill SVT och SR se vinna valet 2010?

Frågan måste jag ställa mig efter att de i sin satsning www.valpejl.se valt att utesluta Feministiskt initiativ och Piratpartiet från kandidaternas enkätsvar. Det gör fler än mig. 

Vi är trötta på osynliggörandet av Feministiskt initiativ och Piratpartiet!

Jag fick ett mejl från SVT för ett antal veckor sedan där de ville ha kontaktuppgifter till alla våra riksdagskandidater för att de skulle svara personligt på enkäten. Vilket jag satt och knåpade ihop så klart. Men det var tydligen inte intressant när det kom till kritan. Det är inte första gången medier vill ha information av olika slag utan att bry sig om att använda eller redovisa det sedan och istället utesluta Feminstiskt initiativ. Det är särskilt tradigt för oss eftersom vi inte har någon anställd personal – till skillnad från de partier de sedan väljer att redovisa  – vilket gör att vi får arbeta nätter för medier som struntar i oss.

Det hela är dock extra problematiskt den här gången när det är vår skattefinansierade Public service som står för uteslutningen. Gudrun Schyman har skrivit ett öppet brev till Valpejl, träffande:

Jag anser att ni på detta sätt medverkar till att minska människors möjlighet till att i verklig mening kunna träffa fria val på valdagen. Varför då? Jo för att det systematiska undanhållandet av information för partier utanför riksdagen blir till en självuppfyllande profetia. Syns man inte i media så finns man inte. Och finns man inte i människors medvetande så faller det sig inte heller naturligt att svara partiets namn när opinionsinstitutet ringer . Alltså blir det låg registrering och fortsatt ingen redovisning i media och fortsatt låga opinionssiffror, osv. osv. Så enkel är mediadramaturgin. Ända sättet att väga upp bristen på information är att köpa reklamplats. Det kräver stora kapitalinsatser, något som nya partier sällan har.

När SIFO och andra opnionsinstitut ringer eller skriver så måste du verkligen veta att du tänker rösta på Feministiskt initiativ och nämna eller skriva det i en särskild ruta. Det går inte bara att kryssa i en av de föreslagna alternativen. På så sätt så går år demokrati på tomgång. De som syns, de kryssar vi i. Då blir det självklart när mediernas valbarometrar drar igång med sina på förhand bestämda alternativ. Eller i värsta fall som i SVTs och SRs valpejl-satsning: Det går inte alls att få veta om du ligger närmast Feministiskt initiativ eftersom du inte alls kan bli matchad med deras kandidaters svar.

Som Feministiskt initiativs Stockholmskandidat Malin Ericson skriver:

Så vad handlar det här om? Samma gamla trötta visa som vanligt: man offrar demokratin för den egna bekvämligheten. Småpartier får inte mediebevakning för att de inte har mediebevakning.

Den tröga kampen för att få bli representerad i mediernas finrum har Miljöpartiet redan gått igenom med bravur (idag alltså), och det glädjer mig. Jag hoppas bara att det inte ska behöva ta 30 år den här gången. Kvinnor och diskriminerade grupper har faktiskt inte tid att vänta längre. När ”världens mest jämställda land” backar på område efter område och den kommande regeringen med Socialdemokraterna i spetsen inte har några egna konkreta förslag mot exempelvis lönediskrimineringen så behövs det verkligen ett vettigare alternativ som förmår att leda in på nya vägar.

Tiarafeministen Linnéa Sjögren hoppas på ett intressant svar från valpejl. Jag tror dessvärre inte att det kommer något sådant. Logiska argument som att storstäderna – där Feministiskt initiativ har långt över 4 % och bättre än flera nu sittande riksdagspartier – brukar prägla valutgången biter inte.

UPPDATERING 28/6: För att inte senare insurfande ska få fel svar: SVT och SR har nu tänkt om efter den stormande kritiken och ska ta med alla partier:

Vanligaste synpunkten på smyglanserade #valpejl att alla partier borde få svara på enkäten. Så gör vi nu! Officiell lansering torsdag

Bra där!

Läs andra bloggare om , , , , , , , , mokrati, , , , , , , , ,