Den som bär på en vision bär förutsättningar för förändring

Idag höll jag tal på ett antirasistiskt seminarium på temat ‘motståndets kroppar’ anordnat av en rad organisationer i Göteborg med anledning av FN:s dag för avskaffandet av rasdiskriminering då den internationella kampanjen Fight Racism Now! kulminerade. Publicerar det här:

Häromdagen kom EXPOs årsrapport som visar på den största nazistiska kraftansamlingen i Sverige sedan andra världskriget – men det ändå en liten grupp i jämförelse med de nazistiska partier som vuxit sig starka och sitter i parlament och regeringar runt om i Europa. Men den organiserade rasdiskrimineringen i Sverige innefattar även Sverigedemokraterna – ett parti som precis som Svenskarnas parti grundar sin fascistiska ideologi i bilden om ett land, ett folk, en kultur, en religion, en styrd medieapparat, en familj, en sexualitet och ett kön som har ett komplement.

När rasism och fascism breder ut sig så är det viktigt att påminna sig om varför nationalsocialistiska och fascistiska ideologier och visioner lockar en del människor. Nazistpartiet Gyllene gryning i Grekland framstår som ett hopp om en ljusare morgondag för några grupper. Men för de flesta andra är de en mardröm. För oss här vilar det ett mörker över fascismen, och det lätt att mörkret tar över våra sinnen och våra samtal. Vi får inte glömma bort att tala om våra egna visioner, och jag vill därför ta tillfället i akt prata om det som vårt antirasistiska feministiska motstånd grundar sig i: en tro på en kärleksfull och solidarisk värld som grundar sig i människors lika värde. Jag tror att vi måste vara noga med att formulera och förmedla våra visioner om framtiden. Vi måste äga makten över våra drömmar och våra liv – och vi måste agera, steg för steg, för att tålmodigt bygga upp nya samhällen som sätter mänskligheten i centrum. Och vi måste göra det nu. Vi står mitt i ett historiskt skarpt läge.

Min vision har inga gränser, den flödar fritt, och hamnar ständigt i möten med andras visioner. Min vision är kreativ, och förhåller sig kreativt till vad som är möjligt att åstadkomma. Allt som människan har skapat, kan förändras av oss. Genom att göra motstånd mot det vi har blivit, och det vi har skapat så öppnas också möjligheter att omdefiniera vad vi är och kan bli – på så sätt kan vi återupptäcka våra motståndets kroppar.

Min vision är en värld fri från våld, en värld utan macho-ism och våldsförhärligande.

Jag vill ha en värld fri från etniska utrensningar och förföljelse av etniska minoriteter, rasifierade personer, kvinnor och homo- bi- trans- och queerpersoner.

Jag vill ha en värld fri från vapen, fri från kärnvapen.

Jag vill ha en värld fri från krig och militärism – en värld där resurserna istället läggs på konfliktförebyggande arbete, där våra resurser går till att stärka våra civilsamhällen och bygga stabil social ekologisk trygghet utan konkurrens och vinstintressen. Vi måste omdefiniera vinst: Den vinst vi får av min värld är samhällen som byggs upp av solidaritet och kärlek.

Jag vill att makten omedelbart lämnas över till de kvinnostyrda fredsrörelserna i alla länder. Det är dags för dem att ta ledningen och sätta agendan för en ny världsordning. Det kommer bli en intensiv period av nedrustning, av att desarmera vapen, bomber, kärnvapen. Det finns så många män som vi måste avväpna. Det kommer bli väldigt jobbigt, men det måste göras. Alla avväpnade män ska erbjudas utbildningar i postkolonial feminism. De ska få läsa om krig, men utifrån de drabbades perspektiv. Vi det laget har vi nämligen skrivit om historieböckerna, så att flickor, kvinnor, flyktingar, etniska minoriteter också existerar som historiska vittnen. De ska få läsa om all skada som krig åstadkommit, om alla våldtagna kvinnor och barn, massmördade romer, judar, svarta, muslimer och kristna med flera. Personliga berättelser hämtade från alla de grupper som inte passade in i den nationalistiska världsordningen. De ska få utbildning i etik, och träna sin empatiska förmåga. Sedan ska de erbjudas arbetsuppgifter för att vara med och bygga upp den nya solidariska världen.

Jag vill ha en värld där vi river murarna. Det är dags att riva alla de murar över världen som låser in människor, som låser ut människor, som separerar människor, som skapar skillnader mellan människor, som utövar våld mot människor, som dödar människor. Som ett dominospel ser jag framför mig att murarna rämnar en efter en efter en runt om vårt jordklot. Någon måste vara den första att riva första murbräckan, och jag vill att vi är modiga och tar ansvar för att göra det där vi står, låt oss vara de första som gör det i Europa! Låt oss bli förebilder på riktigt. Vi har rivit murar förr i Europa, låt oss göra det igen. Både materiellt, juridiskt och symboliskt. Jag vill skriva in fort Europa i historieböckerna.

Jag vill ha ett Europa som gör upp med sitt koloniala och förtryckande förflutna. Jag vill att alla européer ställer sina resurser och sina tjänster till förfogande för de ledande fredsorganisationerna i de post-kolonialiserade länderna.

Det är dags att ledarna för EUs alla medlemsländer kliver ner från sina beslutande positioner och lämnar över problemformuleringen till de grupper som idag är förtryckta och som tillsammans är en majoritet av befolkningen. Jag vill att EU:s ledare lämnar över beslutandepositioner till de grupper som hånades, förminskades, marginaliserades, hatades, hotades, och mördades. Det är de miljontals misshandlade kvinnornas tur, det är de statslösa, papperslösa och osynliggjorda människornas tur att ta rodret över Europa. Det är dags för oss att förverkliga våra visioner. Vi har väntat allt för länge. Vi har fått nog.

Jag vill att vi ska vara beslutsamma, starka, tydliga, ljudliga – men jag vill inte att vi använder något som helst onödigt våld. Det finns alternativ till våld, och det är dessa konfliktförebyggande och konfliktlösande metoder som vi alla behöver lära oss att praktisera.

Precis som feminismens krav på att män tar ett steg tillbaka, och antirasismens krav på att vita ta ett steg tillbaka, är provocerande tankar, så vet jag att antivåldsförespråkande också provocerar. Men våld splittrar och trasar sönder samhällen, precis som rasism splittrar och trasar sönder. Att hävda ett samhälle fritt från våld är inte att positionera sig maktlös. Makt skapas i kollektiviserande processer oavsett hur maktlösa vi kände oss innan.

Min uppmaning är att tydligt formulera vilka våra visioner är, och gå samman och förtydliga synen på vad en demokratisk värld är för något.

Mitt motstånd mot rasism, fascism, kvinnohat och homo- bi- och transfobi – det kan ingen ta ifrån mig. Min vision om en öppen värld kan nämligen ingen ta ifrån mig. Så länge drömmen om en annan värld är det som bär mig framåt så kommer jag att ha bränsle för den eld som krävs för motståndet. Alla kroppar som bär på en vision bär också förutsättningar för motstånd och förändring.

Motståndets kroppar jag talarMotståndets kroppar hel panel

 

 

Foton: Göteborgs rättighetscenter – mot diskriminering.

Bilden nedan från vänster: Veronica Svärd (Fi), Amanda Cambronero Watson (Interfem), Parvaneh Hajiloo (aktivist), Edda Manga (idéhistoriker), Maria Strandberg (Asylrätt 2014), Anna Ryan Bengtsson (Asylrätt 2014), Masoud Vatankhah (Göteborg mot rasism & Fi) samt moderatorn Paula Cardozo (Göteborgs rättighetscenter).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s