Ja, kulturministern Adelsohn Liljeroth (re)agerade rasistiskt och sexistiskt

Det mesta har väl hunnit bli sagt redan ett dygn efter att filmen spridit sig när kulturminister Lena ”Blubby” Adelsohn Liljeroth med skratt och uppsluppenhet skar i den svarta kvinnans kropp så att hon skrek.

Det är bara konst hävdar vissa. Det fria konstnärliga ordet måste bevaras. Konstnären Makode Linde har lyckats med det han ville: skapa debatt.

Förvisso. Oavsett om konstnären själv anser att han gjorde en manifestation mot rasismen eller inte, så visar den med all tydlighet upp rasism.

Jag lägger debatten om den konstnärliga friheten åt sidan här, det kommer alltid finnas konstnärer som provocerar och väcker tankar*. Det som gnager allra mest för mig är inte just att manifestationen gjordes (men ja, den stör mig på flera sätt också med sin exploatering av, och uppmaning till våld, mot dessa kroppar, symboliskt eller ej) – det som stör mig i detta sammanhang är alla dessa vita människor inklusive kulturministern som skrattandes och tjo-och-tjimmandes, helt utan reflektion skar i kvinnan medan hon skrek och gluffsade i sig hennes kropp.

Om vi kan enas om utgångspunkten att dessa vita människor utsattes för ett test, så kan vi krasst konstatera att de inte klarade testet. De uppträdde oetiskt, oempatiskt, oreflekterat, och rasistiskt och sexistiskt, och det lämnar kvar en fråga hos mig om hur oövertänkta beslut våra ministrar gör annars? Om de inte reagerar när de utsätts för en sådan extremt makaber situation, på vilka sätt reagerar de inte i andra situationer som inte framstår som lika synligt makabra när de ska ta beslut som påverkar människors liv?

Det är helt oacceptabelt att som politiker skratta i en sådan situation, symbolisk eller ej. Därför är kraven, från Afrosvenskarnas riksförbund och Antirasistiska akademin, på kulturministern Adelsohn Liljeroths avgång minst lika rimliga, symboliskt eller ej.

Uppdatering: Det kom en kommentar på facebook som jag tolkar som att jag skulle ha en politisk agenda därför att jag inte skrivit här att konstnären Makode Linde är svart man själv.

1) Självklart är detta politiskt, syftet var att väcka politisk debatt.

2) Vems politiska intresse(n) som sätts fokus på tycker jag är viktigt att lyfta. De röster jag tycker borde lyssnas mest på är de svarta och icke-vita kvinnorna, vars kroppar detta handlar om. Som Shed Light skriver så glöms det sexistiska i manifestationen bort när Linde svarar ”skulle jag vara rasistisk?”. De icke-vita kvinnorna finns representerade i båda de artiklarna jag länkar till i inlägget. De vill att Blubby avgår, och kritiserar konstverket som sådant. Läs det intressanta inlägget på The Whory Spirit, hon nämner mot slutet Sarah Baartman, vars svarta kropp exploaterades i början av 1800-talet. Det görs fortfarande av män inom t.ex. akademin vilket Patricia Hill Collins skriver i Black Feminist Thought, och att svarta och icke-vita kvinnor sällan uppskattar detta exploaterande.

Uppdatering 2: En sida av konstverkets försvarare (bl.a. Katarina Rosengren Falk,  menar att de som kritiserar konstverket i själva verket skövlar den svarta kvinnan när de inte lyssnar på kvinnans skrik och vänder sig bort. Bullshit! Det enda alternativ ni erbjuder är att binda en svart kvinnans kropp vid ett bord, skära sönder den svarta kvinnans kropp, agera kannibaler och dessutom tycka att det är okej att skratta åt det hela under igluffsandet. Är det det enda sättet ni kan tänka er ”att lyssna på den svarta kvinnans skrik”? Vad sägs om att stanna kvar i rummet och ta debatten om att detta faktiskt inte är ett okej agerande, och försvara den svarta kvinnans rätt att inte bli skövlad? Tilläggas bör väl även att det som kom att hända i rummet inte var något som konstnären Makode Linde själv hade förutsett ”i sina vildaste fantasier”. Jag tycker det signalerar att han inte tänkt till ordentligt innan över vad konsekvenserna av manifestationen kunde bli. Oavsett de egna intentionerna.

Uppdatering 3: Vill citera Pan-African Voices for Freedom and Justice:

Here’s an idea for truly provocative art. No more male artists, black or white, speaking for African women. No more ever-more-graphic ever-more-voyeuristic art on the suffering of African women. Stop using the female African body as raw material to be worked – unless you happen to live in one. Then, notice that African women are making their own work about their lives and struggles. Look. Listen. Learn.

* Även PR kan avse att väcka tankar som när jag själv deltog i att elda upp 100 000 kr för jämställda löner i Almedalen 2010. Men vi tog det till skillnad från detta konstnärliga tilltag på allvar, och skulle aldrig ha fått för oss att skratta åt saken. Det är heller inte en manifestation som skulle ha gjorts om F! hade haft regeringsställning – då hade vi haft makten att besluta över lönefrågan på ett helt annat sätt.

Läs andra bloggare om Makode Linde, Moderna Museet, Kulturministern, Konst, Svarta kvinnor, rasism, sexism, omskärelse, tårta

One thought on “Ja, kulturministern Adelsohn Liljeroth (re)agerade rasistiskt och sexistiskt

  1. Ping: Det handlar om både kön och etnicitet! | Intersektionell Solidaritet – Där det finns makt finns det motstånd

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s