Mina fem år med Fi – En tillbakablick på Fi:s födelsedag

Idag fyller Feministiskt initiativs fem år, igår passerade min blogg 40 000 besökare och idag passerade jag 500 followers på twitter. Det firar jag med att ge en personlig tillbakablick av några höjdpunkter från min tid i Feministiskt iniativ. En resa som förändrat mitt liv.

För fem år sedan hade Feministiskt initiativ den stora presskonferensen på Norra Latin och ”kom ut”. Själv satt jag på en salstenta i juridik den lördagen och kunde inte vara med bland de hundratals som samlats. Till mitt enormt stora förtret. Jag hade hört ryktena att det kanske skulle bildas ett feministiskt parti och tänkte högt ”Ja, kom igen, gör det! Våga!” Jag hade fått min beskärda del av förtryck och övergrepp och tänkte inte tiga längre.

Gick hem och läste nyheterna, surfade in på lanserade hemsidan och letade upp första närmaste mötet på södermalm i Stockholm. Massvis med människor på plats i en stor matsal. Uppdraget var att sätta igång det enorma arbetet att bestämma vilken politik som Feministiskt initiativ egentligen skulle driva. Wow, skulle vi som satt där göra det? Och alla andra som möttes runt om i landet.

Det behövdes en grupp för att arbeta fram förslag på migrations- och antirasistisk politik och jag hoppade genast på. Det var en makalös tid. Vi var en lagom stor grupp som effektivt delade upp läsning, granskade de andra partierna, idéstormade och hade seminarier och radade upp de ena antirasistiska feministiska förslagen efter varandra. Ett gediget dokument som sedan behandlades på den första kongressen i september 2005. Lilla jag valdes till gruppens kontaktperson för dåvarande interimstyrelsen och fick stå som någon slags talesperson för gruppens arbete i vissa sammanhang. Det fanns så otroligt många kompetenta personer i gruppen. Zakia Khan, Kristin Tran, Monica Amante, Miriam Nauri, Meriam Chatty och numera avlidna legendariska Rita Chreighton var några av flera.

På kongressen i september 2005 skapade vi den bästa feministiska, HBT-vänliga och antirasistiska politiken i Sverige.

I medierna pågick något helt annat. Ebba Witt Brattström gillade inte alls att Fi breddade den feministiska politiken till att ta ett rejält samlat krafttag mot diskriminering och satte sig i morgonsoffa i TV och anklagade andra i Fi för vad jag senare förstod var grundlösa påståenden. Att Tiina Rosenberg sagt att kvinnor som ligger män är könsförädare var en ren lögn, samtalet finns filmat och är med i dokumentärfilmen Viljornas kamp. Att Sofia Karlsson skulle vara ”karriärist” då hon nominerat sig som talesperson var helt befängt. En karriärist som offrar inkomst och fritid för andras skull? Som ställer sig i rampljuset och tar emot kvinnohatet? Att Sofia är en av dem som oförtrutet arbetat på med Fi bakom kulisserna sedan starten säger allt. Ebba fick helt enkelt inte det inflytande i Fi hon själv hade tänkt sig.

Det som försvann i mediedreven var att konflikterna som uppdagades mellan Ebba mot Tiina och Sofia grundade sig i vilken ideologi feminismen i Sverige skulle ta. Konflikten grundade sig i kraftfull homofobi och en rysligt stor del av Sverige instämde i homofobkören.

Feminism som menar allvar med sina förändringsanspråk måste ta avstånd från heteronormer och könsstereotyper. Kön och sexualitet går inte att skilja åt.

I Stockholm bestämde vi oss för att kandidera till kommun- och landstingsvalen. Vi hade inga resurser, lånade pengar till tryck av valsedlar. Jag blev vald till första namn på kommunlistan och vips satt jag på presskonferens, i debatter, intervjuer. Valet gick inte direkt så bra som vi hoppats trots Jane Fonda och Eve Ensler och en rad andra femnister från många länder på plats. Men bättre i Stockholm än i övriga Sverige.

Feminism gick från att vara trendigt till att bli ett skälsord. Många fior var enormt besvikna över att vi inte nådde spärren på 1 % i riksdagsvalet, vilket betydde att vi än en gång skulle få betala och distribuera valsedlar i nästa val. Men vi var samtidigt enormt stolta över oss själva, vi hade satt världens första feministiska parti världskartan. Spanien hakade på. Grupper bildades runt om i världen, Ghana var den största överraskningen. Feminister och kvinnorättskämpar runt om i världen satte stort hopp på oss i Sverige.

Luften gick ur oss en period efter valet. Medierna som först skrivit upp Fi, sedan skrivit ner Fi, körde efter valet 2006 med metoden att ignorera oss. Vi fick tid att bygga upp organisationen internt. 2007 blev jag invald i nationella styrelsen, fungerade lite som styrelsens samordnare och partisekreterare. Sommaren 2008 tog jag sakteliga över ansvaret för press- och mediaarbetet. Dumdristigt kanske, jag som varken har utbildning eller arbetat med frågorna innan, även om jag tycker det verkade kul. Men någon måste ta sig an det och dessutom verkade personer som Gudrun Schyman ha förtroende för att jag skulle kunna. Why not?

EU-val och alla odds emot oss. Inga pengar, ingen anställd personal och medierna fortsatte att ignorera oss. Det enda vi skramlade hop pengar till var valsedlar och vårt valmanifest i en folder. En valrörelse helt utan upptryckt valmaterial eller reklam i övrigt. Och det största arbetet bland medlemmarna var att få ut valsedlarna i varenda vallokal i landet. Mina luncher på jobbet bestod ofta av att besvara pressmail, skicka ut pressmeddelanden och försöka placera debattartiklar. Förutom allt annat som görs och inte märks så mycket.

Fyra dagar innan valdagen ringer Benny Andersson till Gudrun och säger att han vill bekosta annonser med information om hur man kan rösta på Fi och Gudrun också i alla de vallokaler förtryckta valsedlar inte skulle finnas. På mindre än ett dygn satte vi ihop annonser till en rad tidningar i Sverige och spenderade närmare en miljon. Bara så där. På fredagen avslöjar Gudrun vem som är bidragsgivare och lördagen pryds löpsedlarna över Sverige av ABBA-Benny och Gudrun.

Söndagen kom med sin valdag och med en nervös känsla av att precis vad som helst kunde hända. Jag satt med tre telefoner parallellt hela dagen, det ena batteriet efter det andra dog. Laddades igen. Väljare som upprört ringde efter att ha fått fel information i vallokalerna och röstat fel. Valsedlar som förvägrades rättvis behandling av kommunerna. Jag ömsom hotade med pressutspel och polisanmälningar av vallokalsansvariga. Är det något jag aldrig mer vill uppleva så är det Sveriges odrägliga valsystem, men det är precis vad som väntar inför september (att Sverige inte lever upp till internationell standard har danska forskare nyligen skrivit om i danska Politiken, efter att ha blivit refuserade i svenska tidningar). Det är bara att ta nya tag, skam den som ger sig.

På valvakan rapporterades först att Fi hade 3,4 % av rösterna och suset genom salen (och mitt huvud) kommer jag aldrig glömma… Fi fick slutligen 2,2 % av rösterna och opinionsinstituten fick i alla fall äta upp sina skor. Och jag njuter av att vi får valsedlarna betalda och distribuerade i nästa EU-val och kommer kunna ägna oss åt valkampanj som andra partier.

Att jag under det där halvåret inte bara skötte mitt arbete utan även fick en doktorandtjänst är lite overkligt. Men dagen efter valdagen var jag helt utslagen, att lyfta en arm var en kraftansamling. Att få iväg det där mejlet till medlemmarna om valreslutatet en obeskrivlig bedrift.

Försökte vila upp mig lite vid sidan om jobbet under sommaren inför flytt och nya doktorandtjänsten i Östersund i september. Hösten kom och med den hastig förlust av min underbara mor, den som alltid funnits där no matter what. Sorgen tog över och jag var beredd att hoppa av allt med Fi, men att ta in vikarier går liksom inte i ideella organisationer där alla redan jobbar häcken av sig. Att lämna ansvar för press- media och sociala medier utan någon som tog över mäktade jag heller inte med. Kärleken till Fi består och att skada Fi finns trots allt inte i min värld. Jag kommer dock inte att kunna lägga lika mycket arbete på Fi som jag gjort tidigare, det fungerar helt enkelt inte med tillvaron som doktorand. Hur Fi kommer synas i valrörelsen 2010 blir nu i högre grad upp till alla som sympatiserar med Fi att avgöra.

Ikväll hade jag gärna varit i Stockholm och firat Fi:s 5-årsdag på F!delsedagskalaset på Strand Hornstull. Är du i krokarna och nyfiken på Fi så tycker jag du ska pallra dig dit.

Kan du inte, men vill ge Fi en present på födelsedagen för att kunna trycka upp valsedlar så GÖR det, du behövs! Ett enkelt sätt är att sms:a Fi2010 till 72 550 – då har du bidragit med 40 kr som räcker till 1000 valsedlar. Vill du bidra med mer än så välkomnar vårt pg 405753-5 dig med varma händer. Märk inbetalningen med Fi2010!

Läs andra bloggare om , , , , , , , , , ,

One thought on “Mina fem år med Fi – En tillbakablick på Fi:s födelsedag

  1. Tack för att du delade med dina tankar, jätteintressant. Och tack så himla mycket för allt arbete som du har lagt ner för oss, kvinnor, feminister, hbt-aktivister, oavsett om de röstar på F! eller inte. Som nybliven F!:are har jag en grund att stå på, jag behöver inte börja från 0. det är tack vare dig och alla er som kämpat så i alla dessa år, det har förenklat arbetet för oss andra så.

    Jag beklagar verkligen sorgen efter din mor, visste inte alls. att du ändå hållit uppe humöret och engagemanget, när du egentligen behövt släppa taget. Stor respekt till dig och tack för allt du har gjort för oss F!:are som nu har en viss organisation att luta oss tillbaka mot. Ta det lugnt nu ett tag, nu är det andra F!:ares ansvar att dra sitt strå till stacken. och när vi är utkörda så är du tillbaka med full energi. så fortsätter vi till feminism har segrat!

    Kram roya

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s