Kommer 15 % våga rösta på Feministiskt initiativ?

En ny opinionsundersökning visar att nära hälften av befolkningen tycker att det vore bra om Feministiskt initiativ finns i riksdagen, och 15 procent kan tänka sig att rösta på Feministiskt initiativ. Att det är många som kommer att rösta på Feministiskt initiativ märks redan, och väldigt många diskuterar fram och tillbaka om de ”ska våga”.

Det pratas mycket om ”bortkastade röster”. Ska vi betrakta en röst för kvinnors och diskriminerade gruppers rättigheter som bortkastad? Det är dags att gå vidare från det resonemanget. I en demokrati finns inga bortkastade röster – alla röster är lika mycket värda, precis som alla människor är lika mycket värda. Det finns inte några bortkastade människor. Med din röst berättar du vilken vision och vilken politik som är den som du vill ha. Med din röst berättar du vilket samhälle du vill se.

Det som styr mycket av debatten just nu är pratet om att ”taktikrösta”. Jag hoppas att vi har större visioner med politiken än så, att vi inte nedvärderar oss själva till att vara brickor i ett maktpolitiskt spel. Argumentet om taktikröstning används främst av de rödgröna för att de faktiskt vet att Feministiskt initiativ är ett reellt alternativ för många, de är rädda att förlora makt och inflytande. Rädsla föder fientlighet (därav begreppet ”främlingsrädsla”).

Jag kommer aldrig att förminska mig själv att bli en del av ett taktikspelande. Jag engagerar mig politiskt och i Feministiskt initiativ för att jag vill ha stora förändringar, paradigmskiften. Jag är uppriktigt less på att små minimala plånboksfrågor styr den politiska debatten, samtidigt som riksdagspartierna är knäpptysta om att kvinnor förlorar 100 000 kr per minut, dygnet runt. 70 miljarder kronor som går kvinnor förbi varje år, vilket leder till låg a-kassa, föräldraförsäkring, sjukpenning och slutligen i en pension som inte går att leva på. Angrip problemen i grunden.

Jag vill kunna berätta för nästa generation hur illa det var på våran tid, att det vilade ett patriarkalt mörker över Sverige, att feminismen ständigt motarbetades av de dominerande partierna – men att vi inte gav upp. Att vi envist trodde på att något annat, att något nytt var möjligt och att vi var många som bestämde oss för att gå samman och genomföra vår vision om framtiden. Och att vi faktiskt lyckades lyfta upp ett antidiskrimineringsperspektiv rakt in i riksdagen som kom att påverka de övriga partierna, precis så som Miljöpartiet drev fram ökad kunskap om miljö- och klimatfrågor in i riksdagen. Att vi blev den kunskapsbank som behövdes för så att det blev konkreta förändringar i praktiken och inte bara tomma ord och verkningslösa ”jämställdhetsplaner” som låg undanstoppade i skrivbordslådorna. Tycker du ändå att det där med taktik känns viktigt kanske du skulle läsa Dags för de rödgröna att börja taktikrösta på Fi? för att få lite perspektiv.

För att förändra så krävs det mod. Det som vi verkligen ångrar i livet är när vi inte var modiga och vågade ta steget. Jag säger som Svalin: ”Jag har inte råd med en värld utan feministisk förändring”. Och jag tror att Sverige är redo för att ett Feministiskt initiativ tar plats och driver utvecklingen vidare. Det är så väldigt många människor jag möter som är helt på det klara med att de vill rösta på Feministiskt initiativ ”egentligen” och  funderar allt mer intensivt allt närmare valet vi kommer om de ska våga. Men det är faktiskt inte svårare än att vi tar och bestämmer oss för att rösta feministiskt. Nu.

Kvinnors och diskriminerade gruppers rättigheter har alltid ställts i väntrummet till förmån för ‘viktigare frågor’ i politiken. Det kommer alltid att låta likadant, det gör det i varje valrörelse och har gjort genomgående i historien, som Gudrun Schyman och Birger Östberg skriver i Var tredje väljare kan tänka sig att rösta feministiskt på DN Debatt idag.

Du väljer själv om du också ska våga vara feminist den 19 september. Vad du än väljer – se till att du inte ångrar dig dagen efter för att du lät någon annans rädsla styra dig.

Läs andra bloggare om SIFO, Opinionsundersökning, Gudrun Schyman, Birger Östberg, Feministiskt initiativ, Fi, feminism, förändring, rödgröna, alliansen, politik, val 2010, 19 september, valfråga, taktikrösta, DN

The Royal Wedding from a Feminist view

Victoria och Daniel ska gifta sig imorgon. Kul att de är kära, grattis. Inget annat par skulle kunna få det enorma ståhejet runt omkring inför sitt bröllop, marknaden flödar, medierna är som tokiga, SL bjuder på gratis åkning en hel dag. Alla ska få en liten låtsasbit av den überromantiska kakan.

Den patriarkala heteronormen har väl aldrig boostats så mycket som i dessa dagar. Den går lite extra över gränsen med pappa kungens överlämning av sin dotter till sin nya man. Jag kommenterar detta lite kort i The Guardian idag.

In Sweden, couples traditionally walk down the aisle together, thus emphasising the country’s sense of equality.

Veronica Svard, for the Feminist Initiative political party said: ”We would like Victoria to give herself away, after all she’s not owned by the king.”

Nej, hon är ju en egen person som inte behöver ges bort mellan män.

När kommer folkomröstningen om vi ska ha en monarki eller inte? Att valrörelsen handlar om små skattesatser känns ju larvigt när vi pumpar in miljoner för monarkins överlevnad och gigantiska bröllop. Släpp Victoria fri, bilda ett Kungahuset AB istället, det finns uppenbarligen massvis med företag som vill sponsra Kungahuset. Märkligt nog är högern som annars är sådana förespråkare för privatisering inte alls med på noterna i den här frågan. Så det kan gå när liberalism goes konservatism.

  Noterar även att den nya feministiska bildbloggen Nya Glasögon kommenterar The Royal Wedding med liknande argument som mitt. Följ den bloggen, riktigt underhållande…

(OBS! Bilden ovan är bildbloggen Nya Glasögons montage. Victoria har så klart egentligen inte några genusglasögon)

Läs andra bloggare om Wedding, bröllop, kungahus, kungen, Victoria, Daniel, monarki, genus, feminism, Feministiskt initiativ, Fi, Alliansen, politik, skatter

Jämställt föräldraskap en omöjlighet så länge pappor inte inkluderas

Jag har ett par lediga sommardagar i Stockholm och besöker min bror med sambo som precis fått ett barn. Idag berättade de om det bemötande som de får på barnavårdscentralen, där min bror blir helt förbisedd som förälder. Även om han är den som inför barnmorskan byter blöjor, pysslar om den nya bebisen så vänder sig barnsköterskan konstant till barnets mamma, och pratar över min brors huvud till mamman, när hon berättar tips om hur de kan göra kring olika saker med barnet. Han blir helt osynlig i rummet och negligeras. De är båda väldigt irriterade på bemötandet, precis som så många andra föräldrar som råkar ut för samma sak. Men varför pågår detta årtioende efter årtionde, varför händer det så lite? Även yngre nyutexade barnmorskor går in i samma mönster och nedvärderar aktiva pappor i sitt föräldraskap och utgår från att mamman är den som ska lära sig, kunna ta hand om barnet och vara hemma med barnet.

Det här är inte bara en bemötandefråga, det formar i värsta fall föräldrarnas bild av sig själva -  omvilken roll som de ska ha i familjen och det spiller över på hur omgivningen betraktar dem som föräldrar och hur samhället och arbetsmarknaden behandlar föräldrar av olika kön.

Att mammor fortfarande är de som är mest hemma med barnen är en seglivad statistisk sanning som behöver brytas genom verkningsfulla politiska reformer. Vi behöver ett paradigmskifte. Idag skriver Schyman i Aftonbladet debatt om att inte minst pappor behöver individuell föräldraförsäkring för att bryta den diskriminering som sker av pappor som fullvärdiga föräldrar:

Föräldraskapet är centralt i många människors liv, oavsett om vi är män eller kvinnor. När kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden möter många män motsvarande diskriminering i föräldralivet. Det är två sidor av samma patriarkala mynt. Hur många män har inte stött på problem vid separationer och vårdnadstvister, när fördomsfulla tjänstemän och beslutsfattare sömngångaraktigt hävdar att mamman alltid är bäst för barnet? Hur många pappor har inte mött fördomar inom förskolan? Hur många män har inte fått frågan från arbetsgivaren om de ska ”passa” barnen när de är med sina barn?

Om män vore respekterade som likvärdiga föräldrar redan från början så skulle mycket av denna diskriminering åtgärdas. Att pappor tex fråntas vårdnaden om barn, beror på att barnet inte bör brytas upp från den förälder som barnet har närmast relation till, och så som samhället fungerar så blir det oftast mamman. Vi måste forma ett samhälle där alla föräldrar oavsett kön har samma förutsättningar. Individuell föräldraförsäkring är en väldigt viktig reform och genusutbildning av barnmorskor och annan vård- och omsorgspersonal är oerhört prioriterat. Den dagen som pappa-rättsrörelsen vaknar till liv och hakar på den feministiska rörelsen i dessa krav, istället för att motverka det som kan göra skillnad, så kanske vi skulle komma lite längre. Det är tragiskt att debattörer som Per Ström, Michael Alonzo och andra mansdebattörer inte förmår att se att vi inte kommer någonstans förrän män faktiskt blir just aktiva likvärdiga föräldrar. Jämställt föräldraskap handlar om att båda får vara närvarande och ta den vardagliga omsorgen om barnet, och det måste vara det som våra skattemedel ska subventionera – inte en gammal moderskapsdiskurs som särbehandlar och utestänger papporna från föräldraskapet.

Läs andra bloggare om Föräldrar, familj, föräldraförsäkring, mamma, pappa, barn, politik, samhälle, jämställdhet, feminism, antifeminism, vård, omsorg