Barn till föräldrar som inte vill bo ihop kan inte jämföras med barn till de som vill bo ihop

Det har kommit ännu en studie om att barn till separerade föräldrar mår en aning sämre än de som bor i kärnfamiljer, nu inom ramen för Elvis-projektet. Den provocerar mig så som den framställs i medierna.

Låt mig först säga att det är hemskt viktigt med studier om hur barn mår och har det, och en eloge till att forskningsprojektet intervjuar barnen också och får deras röster. Det som provocerar mig är egentligen inte de resultat som kommit fram – som en frågar för en svar. Det som prvocerar mig är att den är kärnfamiljsnormativ samt på det sätt delar av resultaten verkar ha analyseras och behandlas.

Forskningsgruppen konstaterar att barn som bor växelvis med sina föräldrar mår en aning sämre än de som bor i kärnfamilj. Barn som bor växelvis med föräldrar som inte vill bo ihop jämförs med barn som bor med kärnfamilj där föräldrarna vill bo ihop. Det är en något märklig jämförelse, även om den så klart kan göras med det förväntade resultatet att kärnfamiljen framstår som det bästa.

De barn som bor växelvis borde rimligtvis jämföras med de barn som bor med föräldrar som egentligen inte vill bo ihop och med de konflikter det vanligtvis innebär - det är den situationen som skulle ha varit alternativet för just denna grupp barn. Som resultatet framställs nu så blir det moraliserande i sin framtoning att föräldrar som inte vill bo ihop borde fortsätta att göra det ändå för barnens skull. Men var är studierna om barn som växt upp med sammanboende föräldrar som lever i olyckliga relationer fyllda av mer eller mindre öppna konflikter och relationsproblem? Det viktiga för barnen är att få kärlek, trygghet, kontinuitet och ha tillgång till de föräldrar som de har byggt upp en anknytning till*, och att inte bli indragna i och leva med föräldrars konflikter.

* För en del barn innebär det en känd förälder (ofta med andra vuxna som stöd i den vardagliga omsorgen), och för barn i stjärnfamiljer kan det innebära flera föräldrar. Studien ovan tycks dock enbart fokusera på den biologiska kärnfamiljen som norm, och som andra familje- och boendeformer jämförs med.

Att köpa en annan människas framtida liv

”Vår barnficka har rymt.” inleder Katrin Zytomierska sitt inlägg som syftar till att smutskasta en viss Monika Rejczak’s namn, så att alla som söker på den före detta barnflickans namn ska få veta vilket hemsk människa hon är. Men den enda känsla som är kvar hos mig efter inlägget är, fy tusan vilken hemsk människosyn, Zytomierska.

När någon rymmer, så rymmer personen sannolikt för att den upplever sig begränsad och instängd. Som Zytomierska skriver så har polacker svårt att komma till USA, människor från olika länder anses ha mer eller mindre rättigheter att röra sig fritt mellan länder – och polacker anses ha mindre rättigheter. Så när Rejczak väl gavs möjligheten till ett annat liv bland släkten i USA när familjen tog med henne dit, så tog hon den.

Vad var alternativet?

Jo, att som importerad arbetskraft passa upp på en rik familjs barn, i det rika landet Sverige. Att foga sig under de villkor som den familjen sätter upp. Har du tur får du glass, H&M-kläder och någon resa i extra bonus om du gör ett bra arbete, vilket tycks ha varit fallet här. Till och med ett nästan utlovat städjobb och någonstans att bo i framtiden. 

Bonusar för väl utfört arbete är vanliga i många arbeten. Men Zytomierska betraktade dessa bonusar som att hon köpte Rejczak även i framtiden. Som att hon köpte Rejczak’s framtidsdrömmar och framtidsval. För det ansåg hon sig ha rätt till – Rejczak hade det ju mindre bemedlat ställt och var beroende av Zytomierska’s välvillighet. Och med facit i hand menar Zytomierska att hon borde ha tyglat Rejczak mer och behandlat henne hårdare. Gjort henne mer beroende av henne.

Zytomierska’s historia är inte annat än en lektion i hur den så hårt förnekade svenska kolonialhistorien har utvecklats till dessa kvarvarande mönster vi har i Sverige idag. Hur rika kvinnor och män i Sverige köper människor, i dessa fall unga kvinnor, från andra länder till en billigare penning och förväntar sig saker som ingen normalt funtad arbetsgivare kan förvänta sig. Den avgörande skillnaden från slaveri-tiden är att dessa rika kvinnor och män ger dem större rörelsefrihet, lite lön och allmosor, men i grund och botten så är friheten och framtiden villkorad arbetsgivarens eventuella (och uppenbarligen nyckfulla) välvilja. Den som inte uppvisar tacksamhet för den rikas barmhärtighet ska straffas.

Nej det är inte Monika Rejczak’s namn som smutsas ned här. Det är namnet Zytomierska som återigen smutsas ned, ihopkopplat med en obehaglig människosyn. Zytomierska har sagt sig skämmas över sitt polska påbrå, det är beklagligt. Hon borde skämmas över hur hon uttalar sig om och behandlar andra människor. Och det är knappast första gången, Zytomierska har en historia av rasistiska, klassföraktande, heterosexistiska och homofoba uttalanden. Själv skulle jag inte ha stått ut en enda dag hos en sådan arbetsgivare.

 
Läs även andra bloggare om Det koloniala arvet, rasism, klassförakt, sexism, barnflicka, Zytomierska

Unga som lever utanför skyddssystemen straffas av regeringen

I Sverige är föräldrar skyldiga att betala, eller söka bidrag, för sina barns omkostnader. Men om föräldrarna inte har skött detta, då säger staten att den unge är skyldig att själv betala det som föräldrarna inte betalade under uppväxten. Så försätts unga i kronofogdsskulder och tvingas under rätt sargade förutsättningar att påbörja vuxenlivet.

Regering efter regering ignorerar detta problem. Regering efter regering skapar en grupp socialt utsatta unga människor.

Detta svarta hål i det svenska så kallade välfärdssystemet har nu delvis lyfts fram genom att medier tagit upp ett fall där en pappa felaktigt fått över 100 000 kronor i månaden för att vårda sin dotter som personlig assistent närmare 100 timmar i veckan. Pappan har sökt pengarna och fått dem, men nu kräver Försäkringskassan att flickan ska betala tillbaka pengarna, det är de direktiv de sedan länge har från regeringen.

Under de år jag arbetade som barn- och ungdomskurator med sjuka och funktionsnedsatta såg jag liknande fall, och det krävs inte stora summor för att en ung persons förutsättningar att påbörja vuxenlivet ska försvåras avsevärt.

Jag tror det är svårt att förstå hur det är för en tonåring som redan har försämrade villkor pga sjukdom (och i alldeles för många fall har växt upp med inte helt välmenande föräldrar), att vid 18 års ålder börja få kravbrev på obetalda räkningar och återbetalningskrav för att ens förälder inte har betalt dessa under uppväxten.

Du är ofta tvungen att bo kvar hemma hos dina föräldrar eftersom du går i gymnasiet och inte har egen inkomst. Dina föräldrar är försörjningsskyldiga för dig så länge du går i gymnasiet, men en del föräldrar vägrar ta detta ansvar med argumentationen att den unge ju är myndig nu. Socialtjänsten hjälper dig inte så länge du går i gymnasiet eftersom föräldrarna är försörjningsskyldiga.

Som 18-årig gymnasiestudent i den situationen befinner du dig i ett vakuum mellan de skyddssystem som nu inte vill veta av dig. Det ”val” du har är att avbryta dina gymnasiestudier. Men att försöka få arbete, bostad och bli självförsörjande inte bara för dina egna nya utgifter, utan också för de återbetalningskrav som föräldern inte ansåg att den kunde betala är inte helt lätt. Samtidigt går räkningarna till inkasso och kronofogden så att du inte kan teckna hyresavtal och andra avtal under ganska många år framöver. För socialtjänsten hjälper dig inte heller med att betala gamla skulder.

Tilläggas ska att dessa ungdomar ofta har olika former av diagnoser som redan gör det svårare att klara skolgång och arbete på lika villkor. Tilläggas bör även göras att alliansregeringen nu monterar ner det utbildningssystem som har gjort det möjligt att ta igen gymnasiestudier senare i livet. Kraven ökar på unga att fixa sin gymnasieutbildning under ”rätt” tid. Mallarna stramas åt, och passar du inte in så förläggs ditt ”misslyckande” på dig själv. Problem som egentligen är strukturella görs till dina egna individuella problem.

Jag skäms över att staten behandlar barn och unga så här.

***

Ett litet obs: Det kan naturligtvis vara så att barnet/den unga har haft vård- och omsorgsbehov som den vid ett tllfälle fått beviljats bidrag för, men att beslutet senare har ändrats. Dessa föräldrar är ofta fattiga och skuldsatta själva varför pengarna helt enkelt inte finns kvar när de ska återbetalas, men att föräldrar eller stat skuldsätter barn och unga som idag, det borde aldrig någonsin vara accepterat.

Läs även andra bloggare om barn, unga, socialt arbete, socialtjänst, försäkringskassa, regering, kronofogden, alliansen, politik