Ja, kulturministern Adelsohn Liljeroth (re)agerade rasistiskt och sexistiskt

Det mesta har väl hunnit bli sagt redan ett dygn efter att filmen spridit sig när kulturminister Lena ”Blubby” Adelsohn Liljeroth med skratt och uppsluppenhet skar i den svarta kvinnans kropp så att hon skrek.

Det är bara konst hävdar vissa. Det fria konstnärliga ordet måste bevaras. Konstnären Makode Linde har lyckats med det han ville: skapa debatt.

Förvisso. Oavsett om konstnären själv anser att han gjorde en manifestation mot rasismen eller inte, så visar den med all tydlighet upp rasism.

Jag lägger debatten om den konstnärliga friheten åt sidan här, det kommer alltid finnas konstnärer som provocerar och väcker tankar*. Det som gnager allra mest för mig är inte just att manifestationen gjordes (men ja, den stör mig på flera sätt också med sin exploatering av, och uppmaning till våld, mot dessa kroppar, symboliskt eller ej) – det som stör mig i detta sammanhang är alla dessa vita människor inklusive kulturministern som skrattandes och tjo-och-tjimmandes, helt utan reflektion skar i kvinnan medan hon skrek och gluffsade i sig hennes kropp.

Om vi kan enas om utgångspunkten att dessa vita människor utsattes för ett test, så kan vi krasst konstatera att de inte klarade testet. De uppträdde oetiskt, oempatiskt, oreflekterat, och rasistiskt och sexistiskt, och det lämnar kvar en fråga hos mig om hur oövertänkta beslut våra ministrar gör annars? Om de inte reagerar när de utsätts för en sådan extremt makaber situation, på vilka sätt reagerar de inte i andra situationer som inte framstår som lika synligt makabra när de ska ta beslut som påverkar människors liv?

Det är helt oacceptabelt att som politiker skratta i en sådan situation, symbolisk eller ej. Därför är kraven, från Afrosvenskarnas riksförbund och Antirasistiska akademin, på kulturministern Adelsohn Liljeroths avgång minst lika rimliga, symboliskt eller ej.

Uppdatering: Det kom en kommentar på facebook som jag tolkar som att jag skulle ha en politisk agenda därför att jag inte skrivit här att konstnären Makode Linde är svart man själv.

1) Självklart är detta politiskt, syftet var att väcka politisk debatt.

2) Vems politiska intresse(n) som sätts fokus på tycker jag är viktigt att lyfta. De röster jag tycker borde lyssnas mest på är de svarta och icke-vita kvinnorna, vars kroppar detta handlar om. Som Shed Light skriver så glöms det sexistiska i manifestationen bort när Linde svarar ”skulle jag vara rasistisk?”. De icke-vita kvinnorna finns representerade i båda de artiklarna jag länkar till i inlägget. De vill att Blubby avgår, och kritiserar konstverket som sådant. Läs det intressanta inlägget på The Whory Spirit, hon nämner mot slutet Sarah Baartman, vars svarta kropp exploaterades i början av 1800-talet. Det görs fortfarande av män inom t.ex. akademin vilket Patricia Hill Collins skriver i Black Feminist Thought, och att svarta och icke-vita kvinnor sällan uppskattar detta exploaterande.

Uppdatering 2: En sida av konstverkets försvarare (bl.a. Katarina Rosengren Falk,  menar att de som kritiserar konstverket i själva verket skövlar den svarta kvinnan när de inte lyssnar på kvinnans skrik och vänder sig bort. Bullshit! Det enda alternativ ni erbjuder är att binda en svart kvinnans kropp vid ett bord, skära sönder den svarta kvinnans kropp, agera kannibaler och dessutom tycka att det är okej att skratta åt det hela under igluffsandet. Är det det enda sättet ni kan tänka er ”att lyssna på den svarta kvinnans skrik”? Vad sägs om att stanna kvar i rummet och ta debatten om att detta faktiskt inte är ett okej agerande, och försvara den svarta kvinnans rätt att inte bli skövlad? Tilläggas bör väl även att det som kom att hända i rummet inte var något som konstnären Makode Linde själv hade förutsett ”i sina vildaste fantasier”. Jag tycker det signalerar att han inte tänkt till ordentligt innan över vad konsekvenserna av manifestationen kunde bli. Oavsett de egna intentionerna.

Uppdatering 3: Vill citera Pan-African Voices for Freedom and Justice:

Here’s an idea for truly provocative art. No more male artists, black or white, speaking for African women. No more ever-more-graphic ever-more-voyeuristic art on the suffering of African women. Stop using the female African body as raw material to be worked – unless you happen to live in one. Then, notice that African women are making their own work about their lives and struggles. Look. Listen. Learn.

* Även PR kan avse att väcka tankar som när jag själv deltog i att elda upp 100 000 kr för jämställda löner i Almedalen 2010. Men vi tog det till skillnad från detta konstnärliga tilltag på allvar, och skulle aldrig ha fått för oss att skratta åt saken. Det är heller inte en manifestation som skulle ha gjorts om F! hade haft regeringsställning – då hade vi haft makten att besluta över lönefrågan på ett helt annat sätt.

Läs andra bloggare om Makode Linde, Moderna Museet, Kulturministern, Konst, Svarta kvinnor, rasism, sexism, omskärelse, tårta

Barn till föräldrar som inte vill bo ihop kan inte jämföras med barn till de som vill bo ihop

Det har kommit ännu en studie om att barn till separerade föräldrar mår en aning sämre än de som bor i kärnfamiljer, nu inom ramen för Elvis-projektet. Den provocerar mig så som den framställs i medierna.

Låt mig först säga att det är hemskt viktigt med studier om hur barn mår och har det, och en eloge till att forskningsprojektet intervjuar barnen också och får deras röster. Det som provocerar mig är egentligen inte de resultat som kommit fram – som en frågar för en svar. Det som prvocerar mig är att den är kärnfamiljsnormativ samt på det sätt delar av resultaten verkar ha analyseras och behandlas.

Forskningsgruppen konstaterar att barn som bor växelvis med sina föräldrar mår en aning sämre än de som bor i kärnfamilj. Barn som bor växelvis med föräldrar som inte vill bo ihop jämförs med barn som bor med kärnfamilj där föräldrarna vill bo ihop. Det är en något märklig jämförelse, även om den så klart kan göras med det förväntade resultatet att kärnfamiljen framstår som det bästa.

De barn som bor växelvis borde rimligtvis jämföras med de barn som bor med föräldrar som egentligen inte vill bo ihop och med de konflikter det vanligtvis innebär - det är den situationen som skulle ha varit alternativet för just denna grupp barn. Som resultatet framställs nu så blir det moraliserande i sin framtoning att föräldrar som inte vill bo ihop borde fortsätta att göra det ändå för barnens skull. Men var är studierna om barn som växt upp med sammanboende föräldrar som lever i olyckliga relationer fyllda av mer eller mindre öppna konflikter och relationsproblem? Det viktiga för barnen är att få kärlek, trygghet, kontinuitet och ha tillgång till de föräldrar som de har byggt upp en anknytning till*, och att inte bli indragna i och leva med föräldrars konflikter.

* För en del barn innebär det en känd förälder (ofta med andra vuxna som stöd i den vardagliga omsorgen), och för barn i stjärnfamiljer kan det innebära flera föräldrar. Studien ovan tycks dock enbart fokusera på den biologiska kärnfamiljen som norm, och som andra familje- och boendeformer jämförs med.

Att köpa en annan människas framtida liv

”Vår barnficka har rymt.” inleder Katrin Zytomierska sitt inlägg som syftar till att smutskasta en viss Monika Rejczak’s namn, så att alla som söker på den före detta barnflickans namn ska få veta vilket hemsk människa hon är. Men den enda känsla som är kvar hos mig efter inlägget är, fy tusan vilken hemsk människosyn, Zytomierska.

När någon rymmer, så rymmer personen sannolikt för att den upplever sig begränsad och instängd. Som Zytomierska skriver så har polacker svårt att komma till USA, människor från olika länder anses ha mer eller mindre rättigheter att röra sig fritt mellan länder – och polacker anses ha mindre rättigheter. Så när Rejczak väl gavs möjligheten till ett annat liv bland släkten i USA när familjen tog med henne dit, så tog hon den.

Vad var alternativet?

Jo, att som importerad arbetskraft passa upp på en rik familjs barn, i det rika landet Sverige. Att foga sig under de villkor som den familjen sätter upp. Har du tur får du glass, H&M-kläder och någon resa i extra bonus om du gör ett bra arbete, vilket tycks ha varit fallet här. Till och med ett nästan utlovat städjobb och någonstans att bo i framtiden. 

Bonusar för väl utfört arbete är vanliga i många arbeten. Men Zytomierska betraktade dessa bonusar som att hon köpte Rejczak även i framtiden. Som att hon köpte Rejczak’s framtidsdrömmar och framtidsval. För det ansåg hon sig ha rätt till – Rejczak hade det ju mindre bemedlat ställt och var beroende av Zytomierska’s välvillighet. Och med facit i hand menar Zytomierska att hon borde ha tyglat Rejczak mer och behandlat henne hårdare. Gjort henne mer beroende av henne.

Zytomierska’s historia är inte annat än en lektion i hur den så hårt förnekade svenska kolonialhistorien har utvecklats till dessa kvarvarande mönster vi har i Sverige idag. Hur rika kvinnor och män i Sverige köper människor, i dessa fall unga kvinnor, från andra länder till en billigare penning och förväntar sig saker som ingen normalt funtad arbetsgivare kan förvänta sig. Den avgörande skillnaden från slaveri-tiden är att dessa rika kvinnor och män ger dem större rörelsefrihet, lite lön och allmosor, men i grund och botten så är friheten och framtiden villkorad arbetsgivarens eventuella (och uppenbarligen nyckfulla) välvilja. Den som inte uppvisar tacksamhet för den rikas barmhärtighet ska straffas.

Nej det är inte Monika Rejczak’s namn som smutsas ned här. Det är namnet Zytomierska som återigen smutsas ned, ihopkopplat med en obehaglig människosyn. Zytomierska har sagt sig skämmas över sitt polska påbrå, det är beklagligt. Hon borde skämmas över hur hon uttalar sig om och behandlar andra människor. Och det är knappast första gången, Zytomierska har en historia av rasistiska, klassföraktande, heterosexistiska och homofoba uttalanden. Själv skulle jag inte ha stått ut en enda dag hos en sådan arbetsgivare.

 
Läs även andra bloggare om Det koloniala arvet, rasism, klassförakt, sexism, barnflicka, Zytomierska